Tankeläsning.

Den allra vanligaste typen av kommunikation mellan tunneltågförare och trafikanter är ickeverbal. När avståndet är för stort för glåpord och utskällningar förekommer nämligen en rik flora av hyttande nävar, sparkar på tågsidan och dödande ögonkast, såsom Den Arga Blicken och dess kusiner Den Förnärmade Blicken och Den Förebrående Blicken. De flesta av dessa kroppsspråkliga meddelanden har sitt ursprung i att vi tågförare inte i tillräckligt stor utsträckning är synska. Vi saknar helt enkelt förmågan att läsa folks tankar och är överlag rätt dåliga på att förutsäga framtiden, och detta låter man oss veta - exempelvis medelst obscena gester och menande blickar.

De flesta trafikanter tycks förutsätta att vi vet att de planerar att stiga ut ur tåget så snart de pratat klart med sina kompisar inne i vagnen – det vill säga vilken dag som helst. Eller så anser de att vi borde förstå att en dam med rullator krånglat sig längst in i en sittgrupp och kan resa sig och stiga av först när tåget stått stilla med öppna dörrar minst 23 sekunder. Vi antas på ett avstånd om 100-150 meter kunna avgöra vilka trafikanter som är i sällskap med varandra och hur många i gruppen som ännu befinner sig i biljetthallen när den förste i sällskapet redan stiger på tåget, och att vi inte kan gissa att flera dagisbarn är kvar i vagnen när en lucka på fem meter och fyra sekunder uppstått mellan klungorna är ren skandal. Människor som långsamt går längs tågsidan medan vi gör utrop och varnar för dörrstängning blir mycket upprörda när de hamnar i kläm eller rentav lämnas kvar på plattformen, och trafikanter som kommer springande mot tågets riktning medan vi står och stänger dörrarna kan bara inte begripa att vi inte sett dem med våra ögon i nacken.

En annan typ av mediala förmågor vi förväntas besitta är ständig telepatisk kontakt med trafikledning och informationscentraler. Har man varit på väg till jobbet i uniform i samband med ett stopp i trafiken har man en rätt god uppfattning om hur antilopen känner sig när lejonflocken vällustigt sliter den i stycken. Lejonen kan inte för sitt liv förstå att man står där själv och undrar vad som pågår och hoppas att ett tåg (eller en buss eller en hiss eller en båt, lite beroende på var man befinner sig) ska dyka upp så att man kan komma till jobbet nån gång.

Men några av oss verkar ju trots allt ha blivit begåvade med oanade övernaturliga talanger. På fredagseftermiddagen satt T i mässen och ondgjorde sig över att behöva gå upp till Nyboda och hämta ut turen 57. Han försökte pressa linjemontörerna att förklara turen inställd, och när inte det funkade gormade han och levde om och hoppades högljutt att den skulle gå sönder snart efter utryckning – och det gjorde den! Han hann inte längre än till Liljeholmen innan det visade sig att tåget drabbats av HS-fel och omedelbart måste köras hem till hallen. Visserligen kom turen ut i bearbetat skick, men först efter en tripp till Zinkensdammsbryggan och tillbaka i 15 km/tim samt en del omrangeringar, varvid viktiga trafikminuter gick till spillo. Imponerande, T!

Slutligen kan vi meddela att fylleristernas fredagstrafik löper enligt tidtabell, för mellan 20 och 22 ikväll rapporterades om obehörigt spårbeträdande från i tur och ordning Liljeholmen, Hägerstensåsen, Liljeholmen och Danderyds sjukhus. Nån promenerade på spåret med Systemkasse i högsta hugg och en annan var för berusad för att kunna ta sig upp på plattformen för egen maskin. Vissa trafikslag är helt enkelt pålitligare än andra.