Tutf-alzheimer.

På lördagskvällen körde Hatbloggen turen 2 med start från Liljeholmen norrut, precis enligt tjänsten, och på vägen till Ropsten kontrollerade vi flera gånger turnumret på radion i samband med anrop och konversationer mellan trafikledningen och förare på andra tåg. När vi bytt körände och var på väg söderut från Karlaplan anropade trafikledaren 13:2, och eftersom vi hade en vag känsla av att det var 2:an vi skulle köra tände vi läslampan och kollade turnumret – för säkerhets skull, liksom – och upptäckte att det stod 13:4 på radion. Eftersom ingen förare svarade på anropet till 2:an sökte trafikledningen kontakt igen, och nu började det brinna i vår hjärna: Satt vi på fel tåg? Hade vi tagit miste? Var det faktiskt 4:an vi skulle köra? Hade det stått fel turnummer i V1? För att vara på den säkra sidan fumlade vi fram både tjänsteutskrift och tidtabell innan vi kunde konstatera att vi verkligen skulle sitta på turen 2 och att det med största sannolikhet var just turen 2 vi körde, varpå vi äntligen kunde svara på TL R:s anrop. Anledningen till anropet var, föga överraskande, att vi hade fel turnummer inställt i V2.

Detta är ett typiskt utslag av den obehagliga sjukdomen tunneltågföraralzheimer. Det är samma mekanism som gör att man, när man sitter i mässen, måste ta fram sin tjänst var tredje minut för att kontrollera när det egentligen är man ska lösa av. Och på vilken tur. Och i vilken riktning. Och just det, när var det nu igen? Och vilket tåg var det vi skulle köra? Varifrån? Och till när? Och när man väl kollat ett par gånger och äntligen lagt på minnet när man ska ut har man glömt bort det, så det är bara att kolla igen. Och igen. Och en gång till. Bara för säkerhets skull.

Och om man nu, mot förmodan, lyckats nöta in vart man ska bege sig och när man ska göra det gäller det att hålla reda på vad klockan är, så nu sitter man med nervösa ryckningar i nacken och vrider huvudet mot klockan på mässväggen, och eftersom ens tidsuppfattning kan vara lite skev är det bäst att kolla ungefär var tionde sekund vad klockan är. För att vara säker. ”Okej, klockan är 15.07 och vi skulle köra 15.38, ingen fara. Fast vad är klockan nu egentligen? 15.07. Fortfarande. Okej. Och när skulle vi köra? Just det, 15.38 var det. Nu är klockan 15.07. Då så, det är lugnt. Eller borde åtminstone vara lugnt… För vi skulle väl inte ut förrän 15.38 om vi minns rätt, och just nu är klockan… nu ska vi se… 15.07.” Och så vidare. Och så vidare. Att inte fler förare är sjukskrivna för nackspärr och nervproblem är en gåta.

Lördagskvällen var till största delen märkvärdigt lugn och stillsam, men enligt rapporter från flera håll bröt kaos ut i underjorden när mängder av schlagermelodifestivaltittare begav sig ut på stan samtidigt som ungefär en miljon glada helgfirare försökte ta sig till eller från en stor baluns vid Telefonplan. Där stängde polisen tydligen helt enkelt av inpassagen till stationen en rätt bra stund på grund av den stora folktillströmningen, vilket ju rent logiskt torde ha minskat trafikanttrycket…