Äntligen hjärnblödning.

Har lovat Qarola att premiärblogga ikväll. Problemet är bara att all dagens vrede, frustration och bitterhet rinner bort på vägen hem. Jag hatar verkligen att gå runt och känna mig så här smånöjd med tillvaron. Som tur var (ja, för bloggen alltså) strulade portlåset när jag äntligen krälat upp för de branta backarna till mitt hus. Det verkar som om nån petat in nåt i låset så att man inte får in nyckeln, utan står där och känner sig lite dum i huvudet. Det allra dummaste är att det var så redan igår natt, vilket jag naturligtvis glömt bort nu. Då (igår, alltså) stod jag en lång stund utanför porten och funderade på om det möjligen kunde vara så att jag slutligen drabbats av den där hjärnblödningen jag väntat på och gått till fel hus. Så var det inte, så jag fick vackert gå runt huset till framsidan istället för att ringa 112. Fattar inte varför portnumret inte står utanför porten på baksidan.

Fikade med en god vän idag, och vi talade bland annat om EU-ländernas fullkomligt obegripliga turkskräck. Ingen skulle bli gladare än jag om de (turkarna) kom och tog våra jobb och våra kvinnor. I alla fall just mitt jobb. Nån kvinna har jag ju inte, annars fick de gärna ta henne också.

Vår chef har hållit arbetsplatsmöte med några av sina undersåtar. Utdrag ur protokollet: "Gruppen fick i uppgift att nämna några positiva och några negativa arbetsmiljöfaktorer. Ingen kom på något positivt." Öppna gränserna nu!

Min näsa är illröd efter kaffedrickningen på kajen vid Stadshuset.