Hjärtstopp.

Dagens hjälte (eller vafan, bättre upp, årets hjälte) är Z-P. Efter en lååång period av lugna, tysta, problemfria och alldeles… alldeles vedervärdiga dagar packade hans tåg samman vid Mariatorget i början av eftermiddagsrusningen och blev stående typ tjugo minuter. Visst, vi har varit med om värre stopp, men just nu är vi så uttråkade och svältfödda att vi tacksamt tar emot vad skit som helst, och dessutom varade ju svallvågorna åtminstone ett par timmar sen man fått igång trafiken. Om vi förstår saken rätt släppte inte bromsarna på tåget, men några närmare detaljer är inte bekanta eftersom vi hade en rast som – otur i turen – sammanföll med stora delar av stoppet.

Precis efter att trafiken kommit igång vid Mariatorget bestämde sig polismakten för att göra en insats för kollektivtrafiken i de södra förorterna. Vid Bredäng behöll man innevarande tåg i båda körriktningar för (såvitt vi förstår resultatlös) genomsökning efter skurkar. Hatbloggen fick parkera vid Mälarhöjden medan man letade igenom K:s tåg vid Bredäng, men redan efter ett par minuter fick vi tillstånd att rulla vidare söderut – medan polisens förhållningsorder duggade tätt. Först ville man att samtliga tåg skulle passera Bredäng utan att stanna, så utvidgade man förbikörningen till att gälla både Bredäng och Sätra, sen bestämde man sig för att låta tågen stanna vid Bredäng men inte vid Sätra innan slutligen besked kom att det var fritt fram att stanna vid både Bredäng och Sätra. Som tur var kom alla dessa anvisningar i så tät följd att vi aldrig ens hann börja informera trafikanterna (som besparades en mycket virrig utläggning), och trafiken hade normaliserats innan vi kommit halvvägs till Bredäng. De otacksamma avstigande i Bredäng har ingen aning om hur nära de var att få en snopen resa till Skärholmen.

Parallellt med stationssträckan vid Örnsberg går en bilväg på vänster sida när man kör söderut, och strax söder om plattformen finns två uppsättningar biltrafikljus – den ena ovanför den andra (rött-gult-grönt-rött-gult-grönt). I tunnelbanan kan ges flera gröna signaler beroende på vilken tågväg som avses (en grön signal för väg mot Karlaplan och två gröna mot Stadion, exempelvis), men sen trafikljusen vid Örnsberg sattes upp (eller åtminstone sen vi uppmärksammade dem) har vi otaliga gånger fått hjärtstopp när vi dundrar ut ur tunneln och till vår fasa upptäcker att vi har en omöjlig (och obehaglig) signalbild bestående av två röda ljus framför oss. Det tar alltid nån sekund för oss att fatta att signalerna inte rör oss, men herregud – nån gång borde man väl vänja sig.