Säkerheten framför allt.

Det är väldigt märkligt att det ska vara så svårt att göra ordentliga skyltningar av tillfälliga hastighetsbegränsningar. Allvarligt talat, så komplicerade är inte reglerna och oftast kan man rentav räkna ut hur skyltarna bör sitta bara med hjälp av lite sunt förnuft (hahaha, ja jäklar, sunt förnuft är ju verkligen nånting som står högt i kurs härnere under jorden…). När man jobbade lite med en växel mellan Östermalmstorg och Stadion hade man en del problem att få upp en korrekt skyltning – bland annat var det pilar uthängda på fel ställen och slutmärke saknades på en plats – men slutligen satt alla märken där de skulle. Så döm om vår förvåning när vi kom till jobbet på måndagen och plötsligt hälften av skyltarna saknades! Det fanns inget orienteringsmärke vid Centralen, inget påminnelsemärke utfart Östermalmstorg, och på väg till Ropsten saknades slutmärket – kvar satt bara begynnelsemärket infart Östermalmstorg som en glad överraskning när man kom dundrande runt kröken, samt slutmärket halvvägs till Stadion. Efter en del felanmälningar kom det fram att man egentligen tänkt ta bort alla skyltar, men tydligen tröttnat och gått hem mitt i jobbet. Ungefär sex timmar efter att vi hörde första felanmälan var samtliga märken bortplockade. Ibland går det med blixtens fart.

På lika stort allvar tycks man ha tagit det rälsbrott som tydligen under helgen uppstått mellan Slussen och Mariatorget. Där hade några spårgubbar varit och tittat på den hyfsat imponerande glipan i ena rälen – och, som det verkar, ryckt på axlarna och gått hem, för på måndagen var hålet uppenbarligen inte mindre än det varit på söndagen. Nya (?) spårgubbar kallades ut, och efter en stund var felet åtminstone så nödtorftigt åtgärdat att normal trafik kunde försiggå på sträckan, men man undrar ju. Hela banan rasar samman, och folk orkar knappt lyfta på ögonbrynen. Man glömmer skyltar och struntar i rälsbrott. Säkerheten framför allt. Alltid.

Dagens mest förvirrade samtal råkade vi ut för när vi satt i Mörby centrum och glodde i väntan på att få vända åter mot stan. Vi hade laddat upp och räknade de långa minuterna till avgång när en tant kom fram och följande konversation utspelade sig:

Tanten: När vi kommer till Mörby centrum, vilken är första vagnen?
Hatbloggen: Jaa… Vi är i Mörby centrum… Men när vi åker in mot stan är ju det här första vagnen.
T: Jaha, men vid Danderyds sjukhus då?
HB: Jo, som sagt, det här är första vagnen.
T: Så var ska han vara då?
HB: Förlåt?
T: Ja, är sjukhuset åt det här hållet? (Pekar i tågets riktning.)
HB: Eh… Ja, vi åker åt det hållet. Det här är första vagnen. Men om du ska gå upp till sjukhuset så är det i andra änden. (Pekar mot slutet av tåget.)
T: Så då är Psykiatrin här? (Pekar på körhytten.)
HB: Alltså, jag vet faktiskt inte, jag råkar veta att huvudentrén är i andra änden av stationen.

Här var tanten tydligen nöjd (eller snarare missnöjd), för hon vände på klacken och gick. Vår gissning är att hon var på rymmen från Psykiatrin och till varje pris ville vara i andra änden av tåget när vi passerade stationen. Kanske borde vi ha ropat efter ordningsvakter som kunde återföra henne till det madrasserade rum från vilket hon avvikit och där hon förmodligen skulle må bäst.

På måndagskvällen hade några små änglar varit vänliga nog att på spåret norr om Sätra lägga metallbråte som Hatbloggen kunde köra över. Det smällde och sprakade ordentligt, och under något ögonblick försvann linjespänningen. Den återkom förvisso snabbt, men efter en stund visade det sig att en likriktarstation på sträckan tagit så mycket stryk att det ett tag framöver kommer få vara halv matning i trakten. Tog man säkerhetsfrågorna på allvar skulle man genast mura igen spärrarna och täcka över hela banan och se till att inga trafikanter kunde ta sig in i systemet, men om man inte ens kan få den egna personalen med på säkerheten lär vi tala för döva öron med just detta förslag.