Gnällspikarnas gnällspikar.

Vid T-Centralen kom en liten farbror fram och klagade på att dörrarna öppnas så långsamt. Han hade noterat att dörrarna på de nya tågen tar en eller ett par sekunder mer på sig att öppna än de på de gamla tågen, och nu hade han tänkt lite och kommit fram till att om man bara åkte med en bit så skulle man slutligen ha förlorat uppåt nån minut, och så kan vi ju inte ha det. Ja, vafan ska man säga? Det var bara att hålla med, stänga in sig och åka vidare, nu när gnällspiken åtminstone stigit av tåget. Men så slog det mig halvvägs till Gamla Stan att vänta nu, gubbe lilla, nu får du nog tänka lite till. För om de där två sekunderna per station ska klibba ihop sig till en hel minut så måste man faktiskt stiga av vid varje station, och det gör man ju otroligt sällan. Väldigt försmädligt att jag lät honom komma undan.

Dessutom trodde jag att gnäll om de långsamma C20-dörrarna (Vagn 2000, för oinvigda) var ett passerat kapitel, nu när vagntypen varit i trafik i typ sju år. Förmodligen hade den lilla sura gubben samlat mod i sex och ett halvt år för att våga konfrontera en förare, och så tyckte han att jag såg beskedlig ut och slog till. Föga anade han att det var en av hatbloggarna - gnällspikarnas mästare - han gav sig på. Vem är det som skrattar bittert nu, farbror?