På lördagskvällen körde Hatbloggen turen 2 med start från Liljeholmen norrut, precis enligt tjänsten, och på vägen till Ropsten kontrollerade vi flera gånger turnumret på radion i samband med anrop och konversationer mellan trafikledningen och förare på andra tåg. När vi bytt körände och var på väg söderut från Karlaplan anropade trafikledaren 13:2, och eftersom vi hade en vag känsla av att det var 2:an vi skulle köra tände vi läslampan och kollade turnumret – för säkerhets skull, liksom – och upptäckte att det stod 13:4 på radion. Eftersom ingen förare svarade på anropet till 2:an sökte trafikledningen kontakt igen, och nu började det brinna i vår hjärna: Satt vi på fel tåg? Hade vi tagit miste? Var det faktiskt 4:an vi skulle köra? Hade det stått fel turnummer i V1? För att vara på den säkra sidan fumlade vi fram både tjänsteutskrift och tidtabell innan vi kunde konstatera att vi verkligen skulle sitta på turen 2 och att det med största sannolikhet var just turen 2 vi körde, varpå vi äntligen kunde svara på TL R:s anrop. Anledningen till anropet var, föga överraskande, att vi hade fel turnummer inställt i V2.
Detta är ett typiskt utslag av den obehagliga sjukdomen tunneltågföraralzheimer. Det är samma mekanism som gör att man, när man sitter i mässen, måste ta fram sin tjänst var tredje minut för att kontrollera när det egentligen är man ska lösa av. Och på vilken tur. Och i vilken riktning. Och just det, när var det nu igen? Och vilket tåg var det vi skulle köra? Varifrån? Och till när? Och när man väl kollat ett par gånger och äntligen lagt på minnet när man ska ut har man glömt bort det, så det är bara att kolla igen. Och igen. Och en gång till. Bara för säkerhets skull.
Och om man nu, mot förmodan, lyckats nöta in vart man ska bege sig och när man ska göra det gäller det att hålla reda på vad klockan är, så nu sitter man med nervösa ryckningar i nacken och vrider huvudet mot klockan på mässväggen, och eftersom ens tidsuppfattning kan vara lite skev är det bäst att kolla ungefär var tionde sekund vad klockan är. För att vara säker. ”Okej, klockan är 15.07 och vi skulle köra 15.38, ingen fara. Fast vad är klockan nu egentligen? 15.07. Fortfarande. Okej. Och när skulle vi köra? Just det, 15.38 var det. Nu är klockan 15.07. Då så, det är lugnt. Eller borde åtminstone vara lugnt… För vi skulle väl inte ut förrän 15.38 om vi minns rätt, och just nu är klockan… nu ska vi se… 15.07.” Och så vidare. Och så vidare. Att inte fler förare är sjukskrivna för nackspärr och nervproblem är en gåta.
Lördagskvällen var till största delen märkvärdigt lugn och stillsam, men enligt rapporter från flera håll bröt kaos ut i underjorden när mängder av schlagermelodifestivaltittare begav sig ut på stan samtidigt som ungefär en miljon glada helgfirare försökte ta sig till eller från en stor baluns vid Telefonplan. Där stängde polisen tydligen helt enkelt av inpassagen till stationen en rätt bra stund på grund av den stora folktillströmningen, vilket ju rent logiskt torde ha minskat trafikanttrycket…
Visar inlägg med etikett Liljeholmen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Liljeholmen. Visa alla inlägg
söndag 10 februari 2008
lördag 9 februari 2008
Tankeläsning.
Den allra vanligaste typen av kommunikation mellan tunneltågförare och trafikanter är ickeverbal. När avståndet är för stort för glåpord och utskällningar förekommer nämligen en rik flora av hyttande nävar, sparkar på tågsidan och dödande ögonkast, såsom Den Arga Blicken och dess kusiner Den Förnärmade Blicken och Den Förebrående Blicken. De flesta av dessa kroppsspråkliga meddelanden har sitt ursprung i att vi tågförare inte i tillräckligt stor utsträckning är synska. Vi saknar helt enkelt förmågan att läsa folks tankar och är överlag rätt dåliga på att förutsäga framtiden, och detta låter man oss veta - exempelvis medelst obscena gester och menande blickar.
De flesta trafikanter tycks förutsätta att vi vet att de planerar att stiga ut ur tåget så snart de pratat klart med sina kompisar inne i vagnen – det vill säga vilken dag som helst. Eller så anser de att vi borde förstå att en dam med rullator krånglat sig längst in i en sittgrupp och kan resa sig och stiga av först när tåget stått stilla med öppna dörrar minst 23 sekunder. Vi antas på ett avstånd om 100-150 meter kunna avgöra vilka trafikanter som är i sällskap med varandra och hur många i gruppen som ännu befinner sig i biljetthallen när den förste i sällskapet redan stiger på tåget, och att vi inte kan gissa att flera dagisbarn är kvar i vagnen när en lucka på fem meter och fyra sekunder uppstått mellan klungorna är ren skandal. Människor som långsamt går längs tågsidan medan vi gör utrop och varnar för dörrstängning blir mycket upprörda när de hamnar i kläm eller rentav lämnas kvar på plattformen, och trafikanter som kommer springande mot tågets riktning medan vi står och stänger dörrarna kan bara inte begripa att vi inte sett dem med våra ögon i nacken.
En annan typ av mediala förmågor vi förväntas besitta är ständig telepatisk kontakt med trafikledning och informationscentraler. Har man varit på väg till jobbet i uniform i samband med ett stopp i trafiken har man en rätt god uppfattning om hur antilopen känner sig när lejonflocken vällustigt sliter den i stycken. Lejonen kan inte för sitt liv förstå att man står där själv och undrar vad som pågår och hoppas att ett tåg (eller en buss eller en hiss eller en båt, lite beroende på var man befinner sig) ska dyka upp så att man kan komma till jobbet nån gång.
Men några av oss verkar ju trots allt ha blivit begåvade med oanade övernaturliga talanger. På fredagseftermiddagen satt T i mässen och ondgjorde sig över att behöva gå upp till Nyboda och hämta ut turen 57. Han försökte pressa linjemontörerna att förklara turen inställd, och när inte det funkade gormade han och levde om och hoppades högljutt att den skulle gå sönder snart efter utryckning – och det gjorde den! Han hann inte längre än till Liljeholmen innan det visade sig att tåget drabbats av HS-fel och omedelbart måste köras hem till hallen. Visserligen kom turen ut i bearbetat skick, men först efter en tripp till Zinkensdammsbryggan och tillbaka i 15 km/tim samt en del omrangeringar, varvid viktiga trafikminuter gick till spillo. Imponerande, T!
Slutligen kan vi meddela att fylleristernas fredagstrafik löper enligt tidtabell, för mellan 20 och 22 ikväll rapporterades om obehörigt spårbeträdande från i tur och ordning Liljeholmen, Hägerstensåsen, Liljeholmen och Danderyds sjukhus. Nån promenerade på spåret med Systemkasse i högsta hugg och en annan var för berusad för att kunna ta sig upp på plattformen för egen maskin. Vissa trafikslag är helt enkelt pålitligare än andra.
De flesta trafikanter tycks förutsätta att vi vet att de planerar att stiga ut ur tåget så snart de pratat klart med sina kompisar inne i vagnen – det vill säga vilken dag som helst. Eller så anser de att vi borde förstå att en dam med rullator krånglat sig längst in i en sittgrupp och kan resa sig och stiga av först när tåget stått stilla med öppna dörrar minst 23 sekunder. Vi antas på ett avstånd om 100-150 meter kunna avgöra vilka trafikanter som är i sällskap med varandra och hur många i gruppen som ännu befinner sig i biljetthallen när den förste i sällskapet redan stiger på tåget, och att vi inte kan gissa att flera dagisbarn är kvar i vagnen när en lucka på fem meter och fyra sekunder uppstått mellan klungorna är ren skandal. Människor som långsamt går längs tågsidan medan vi gör utrop och varnar för dörrstängning blir mycket upprörda när de hamnar i kläm eller rentav lämnas kvar på plattformen, och trafikanter som kommer springande mot tågets riktning medan vi står och stänger dörrarna kan bara inte begripa att vi inte sett dem med våra ögon i nacken.
En annan typ av mediala förmågor vi förväntas besitta är ständig telepatisk kontakt med trafikledning och informationscentraler. Har man varit på väg till jobbet i uniform i samband med ett stopp i trafiken har man en rätt god uppfattning om hur antilopen känner sig när lejonflocken vällustigt sliter den i stycken. Lejonen kan inte för sitt liv förstå att man står där själv och undrar vad som pågår och hoppas att ett tåg (eller en buss eller en hiss eller en båt, lite beroende på var man befinner sig) ska dyka upp så att man kan komma till jobbet nån gång.
Men några av oss verkar ju trots allt ha blivit begåvade med oanade övernaturliga talanger. På fredagseftermiddagen satt T i mässen och ondgjorde sig över att behöva gå upp till Nyboda och hämta ut turen 57. Han försökte pressa linjemontörerna att förklara turen inställd, och när inte det funkade gormade han och levde om och hoppades högljutt att den skulle gå sönder snart efter utryckning – och det gjorde den! Han hann inte längre än till Liljeholmen innan det visade sig att tåget drabbats av HS-fel och omedelbart måste köras hem till hallen. Visserligen kom turen ut i bearbetat skick, men först efter en tripp till Zinkensdammsbryggan och tillbaka i 15 km/tim samt en del omrangeringar, varvid viktiga trafikminuter gick till spillo. Imponerande, T!
Slutligen kan vi meddela att fylleristernas fredagstrafik löper enligt tidtabell, för mellan 20 och 22 ikväll rapporterades om obehörigt spårbeträdande från i tur och ordning Liljeholmen, Hägerstensåsen, Liljeholmen och Danderyds sjukhus. Nån promenerade på spåret med Systemkasse i högsta hugg och en annan var för berusad för att kunna ta sig upp på plattformen för egen maskin. Vissa trafikslag är helt enkelt pålitligare än andra.
fredag 25 januari 2008
Mobilförbud.
Slutligen har det alltså införts mobilförbud i förar- hytterna. Eller i alla fall i en hytt. Trist, men om reglerna nu är såna i just den här hytten är det väl bara att lyda. Vi har väl alla anat att ett sånt här förbud var på gång, det har ju talats mycket om saken de senaste åren.I södra änden av station Mariatorget har nånting hänt. Vi vet inte exakt vad, men på håll ser det ut som om plattformen har luckrats upp, som om det är nån sorts hål i golvet, och för att ingen ska ramla ner genom det flera kvadratcentimeter stora hålet och skada sig har man satt upp blått plastavspärrningsband i en triangel om cirka 38 kvadratmeter kring hålet (och den bruna fläck som omger det). Avspärrningsbandet är i triangelns spetsar
- upptejpat på en pelare,
- fastknutet i en vägarbetskon samt
- fäst i en riktigt ful stol.
Avspärrningen ger ett fantastiskt proffsigt intryck, och tycks vara mer eller mindre permanent, med tanke på att den var iordningställd när Hatbloggen kom till jobbet på fredagen och kvarstod ännu när vi gick hem åtta timmar senare.
Permanent verkar även den alltid snart klara servicen på norra rulltrappan plattform 1-2 vid Liljeholmen vara. Den har nu gått in på sjunde dygnet.
I norra änden av Östermalmstorg håller man, som vi nämnt, på att av brandsäkerhetsskäl sätta upp glasväggar och –dörrar mellan plattformsdelarna 1 och 2. Man har efter några veckors arbete fått upp ett rutnät av metallkarmar att fästa glas i, och på fredagen släpade man äntligen ner tjocka buntar med glasskivor som man lutade mot stationsväggen – och sen försvann man. Ett gäng förare anropade trafikledningen och påtalade det olämpliga i att det står en massa herrelöst glas på plattformen och frestar våra vänner trafikanterna att vräka det framför tågen, och efter en stund återvände hantverkarna, borrade lite till, släpade undan glasskivorna – och försvann. Det enda som blev fäst i metallkarmarna den här gången var ett par långa stegar. Men det kanske går bättre nästa vecka.
Den smått legendariske Tunnelliggaren (1, 2, 3, 4, 5, 6) gjorde efter en tids tystnad comeback mellan Midsommarkransen och Liljeholmen på fredagskvällen. Vad många inte vet är att det i tunnlarna står låga tegelhus som inrymmer – tjaa… Vi har faktiskt ingen aning om vad som finns i de där husen, men där står de i alla fall, och tydligen brukar Tunnelliggaren uppehålla sig på taket av dessa hus. När de utsända trafikbefälen inte kunde hitta honom på tunnelgolvet bad man dem titta uppe på hustaken, men de var för korta för att nå upp, så istället instruerade trafikledningen vår allra längste kollega att ta sig en titt när han passerade stället, och detta gör ju Tunnelliggaren mer fantasieggande än nånsin. Vi har inte sett honom, men vi vågar dra slutsatsen att han är minst 2,10 lång om han ska kunna ta sig upp på tunnelhusen. En lång, gåtfull främling – kan det bli mer spännande?
torsdag 24 januari 2008
Service pågår.
Det känns som det var helt nyss Connex med buller och bång deklarerade sin avsikt att göra Stockholms tunnelbana till världens bästa, men i själva verket var det på nyåret 2004. Nu, fyra år senare, har man bytt namn på bolaget och sänkt ambitionsnivån rätt rejält. Numera är vi glada och tacksamma för varje ytterligare dygn som trafiken hankar sig fram utan att hela rasket rasar samman. Bortglömda hastighetsbegränsningar, taskigt gjorda rälsbrottslagningar och klumpigt placerade trafikantupplysningar är bara några av den senaste tidens exempel på den släpphänthet vi tycker oss kunna ana i verksamheten. Är nåt trasigt? Äh, smacka på en ”Dörrparet avstängt”-klisterlapp bara, så funkar det nog ett par timmar till.
Det allra senaste tecknet på att vi jobbar på ett långsamt sjunkande skepp är rulltrappan i norra änden av plattform 1-2 vid Liljeholmen. Den står stilla. Rullar ingenstans längre. Enligt en klisterlapp blev den felanmäld den 19 januari klockan 13.45, och sen dess har inget hänt. Vi fortsätter att släpa oss upp för den trots att vi blir lite läbbigt yra i huvudet av att gå i stillastående rulltrappor (billig fylla på arbetstid är trots allt billig fylla på arbetstid!), och det är väl ingen större fara, just den här plattformen vimlar av rulltrappor och hissar. Och visst, det har bara gått drygt fyra dar. Men grejen är att det på den elektroniska displayen ovanför trappan står ”Service pågår. Snart klart.”, och det är, såvitt vi kan bedöma, rent och skärt ljug. Det pågår ingen service. Och den obefintliga servicen verkar inte bli klar i rödaste rappet. Herregud, sluta ljuga och säg som det är istället. Trappan har gått sönder och ingen vet hur man lagar den.
Å andra sidan är kanske en stillastående rulltrappa en bra rulltrappa. Enligt de fragment vi lyckades snappa upp när röda trafikledningen skickade radiobilar till gröna banan brann det ikväll i en rulltrappa vid Bagarmossen. Vi vet inte mer än så, men eftersom vi trots allt är de vi är förutsätter vi det värsta och mest dramatiska tills nån berättar vad som verkligen hände.
Vid närmare eftertanke borde man nog hänga upp stora blaffor ovanför ingången till varje tunnelbanestation – ”VÄRLDENS BÄSTA TUNNELBANA. SERVICE PÅGÅR. SNART KLART.” – och låta dem sitta. För evigt.
Det allra senaste tecknet på att vi jobbar på ett långsamt sjunkande skepp är rulltrappan i norra änden av plattform 1-2 vid Liljeholmen. Den står stilla. Rullar ingenstans längre. Enligt en klisterlapp blev den felanmäld den 19 januari klockan 13.45, och sen dess har inget hänt. Vi fortsätter att släpa oss upp för den trots att vi blir lite läbbigt yra i huvudet av att gå i stillastående rulltrappor (billig fylla på arbetstid är trots allt billig fylla på arbetstid!), och det är väl ingen större fara, just den här plattformen vimlar av rulltrappor och hissar. Och visst, det har bara gått drygt fyra dar. Men grejen är att det på den elektroniska displayen ovanför trappan står ”Service pågår. Snart klart.”, och det är, såvitt vi kan bedöma, rent och skärt ljug. Det pågår ingen service. Och den obefintliga servicen verkar inte bli klar i rödaste rappet. Herregud, sluta ljuga och säg som det är istället. Trappan har gått sönder och ingen vet hur man lagar den.
Å andra sidan är kanske en stillastående rulltrappa en bra rulltrappa. Enligt de fragment vi lyckades snappa upp när röda trafikledningen skickade radiobilar till gröna banan brann det ikväll i en rulltrappa vid Bagarmossen. Vi vet inte mer än så, men eftersom vi trots allt är de vi är förutsätter vi det värsta och mest dramatiska tills nån berättar vad som verkligen hände.
Vid närmare eftertanke borde man nog hänga upp stora blaffor ovanför ingången till varje tunnelbanestation – ”VÄRLDENS BÄSTA TUNNELBANA. SERVICE PÅGÅR. SNART KLART.” – och låta dem sitta. För evigt.
onsdag 16 januari 2008
Chefscirkusen.
Saker och ting är som vanligt i tunnelbanan, ungefär det här, det här, det här och det här har hänt. Om DN kan köra med gamla nyheter så kan Hatbloggen!
Sisådär vart fjärde år, ibland oftare, så påbörjas den stora chefscirkusen. Alla chefer ska flyttas runt minst ett varv och när musiken stoppas har en stol tagits bort och alla chefer slåss om de stolar som finns kvar. Det verkar som om det i år är dags igen, då vi har noterat att de söker en ny enhetschef till Liljeholmen. Den här gången har Veolia verkligen fått till det då de söker en "inspirerande enhetschef". Hatbloggen ser verkligen fram emot vem som får bli den inspirerande enhetschefen och hur denne person klarar av att inspirera vid utdelning av varningar, diciplinäraåtgärder och uppsägningar.
En annan egenskap som efterlystes var kunskaper i arbetsrätt. Det är första gången vi hör att vår arbetsgivare vill att deras chefer ska kunna arbetsrätt, vi är imponerad över att de ens kan stava till ordet! Hatbloggen misstänker att det var det här enhetschefsjobbet som vår förre fackordförande hade siktet inställt på när han istället fick bli personalman på spärrsidan. Men men, man kan ju inte få allt man vill här i livet.
Och trots att röster redan höjts för att Hatbloggen ska söka jobbet, så måste vi tyvärr, avböja.
Vid T-centralen kom det under onsdagskvällen fram en man till Hatbloggen som väste att nästa gång han åker tunnelbana så ska han ta med ett bollträ för att lära folk att det är avstigning först och påstigning sen.
Någon borde anställa karln, genast!
Sisådär vart fjärde år, ibland oftare, så påbörjas den stora chefscirkusen. Alla chefer ska flyttas runt minst ett varv och när musiken stoppas har en stol tagits bort och alla chefer slåss om de stolar som finns kvar. Det verkar som om det i år är dags igen, då vi har noterat att de söker en ny enhetschef till Liljeholmen. Den här gången har Veolia verkligen fått till det då de söker en "inspirerande enhetschef". Hatbloggen ser verkligen fram emot vem som får bli den inspirerande enhetschefen och hur denne person klarar av att inspirera vid utdelning av varningar, diciplinäraåtgärder och uppsägningar.
En annan egenskap som efterlystes var kunskaper i arbetsrätt. Det är första gången vi hör att vår arbetsgivare vill att deras chefer ska kunna arbetsrätt, vi är imponerad över att de ens kan stava till ordet! Hatbloggen misstänker att det var det här enhetschefsjobbet som vår förre fackordförande hade siktet inställt på när han istället fick bli personalman på spärrsidan. Men men, man kan ju inte få allt man vill här i livet.
Och trots att röster redan höjts för att Hatbloggen ska söka jobbet, så måste vi tyvärr, avböja.
Vid T-centralen kom det under onsdagskvällen fram en man till Hatbloggen som väste att nästa gång han åker tunnelbana så ska han ta med ett bollträ för att lära folk att det är avstigning först och påstigning sen.
Någon borde anställa karln, genast!
lördag 5 januari 2008
Julgransplundring.
Nu är glada julen slut, slut, slut. Åtminstone i mässen vid Liljeholmen, för där bars idag julgranen ut, ut, ut. Vid Stadion har nån gjort slut på julen för flera dar sen – där ligger de sorgliga resterna av en gran utspridda på söderspåret längs hela plattformssträckan. Verkligen ett inhumant sätt att göra sig av med sin gamla trotjänare.
S föreslog idag att Hatbloggen skulle byta namn, hat är så negativt. ”Till vadå”, frågade vi, ”Bitterbloggen? Gnällbloggen?” ”Nej”, svarade S, ”den borde heta Pravda, Sanningen”. Bra förslag, om inte just det namnet redan var upptaget skulle vi slå till.
När det är snöigt och kallt samlas is och snö på bromsarna och gör dem ruskigt ineffektiva, så för att avhjälpa det finns en funktion som heter snöbroms med vilken bromssmutsen liksom slipas bort mot hjulen. Detta tryck mot hjulen saktar naturligtvis ner tåget, men normalt kan man kompensera det med att gasa en smula. Problemet är att man för nåt år sen eller så, för att avhjälpa risken för hjulplattor, införde en ny funktion på C20 (Vagn 2000) som halverar dragkraften vid slirigt väglag, alltså exempelvis när det är snöigt. Dessa två funktioner i skön förening gör att man kryper fram i extremt mesiga (och med tiden allt lägre) hastigheter. Om man således använder snöbromsen minskar farten så markant att man lika gärna skulle kunna få stopp på tåget utan rengjorda bromsar, men om man däremot struntar i snöbromsen för att kunna rulla på i normal hastighet är bromsarna så smutsbelagda att man kommer dundra förbi stationerna i hög fart. Ett riktigt trist dilemma.
När Hatbloggen passerade Mariatorget på eftermiddagen stod där en man i mörk jacka med grå reflexer på precis samma ställen som på Veolias uniformsjacka, och innan vi hunnit registrera att han var civilist hade vi reflexmässigt höjt handen till en kollegial vinkning. Mannen såg verkligen jätteförvånad ut. Samma sak hände för några år sen, på den tiden när uniformskavajen var en riktig kavaj, vid Alby. En stackars liten farbror hade klätt sig i vad vi misstänker var den allra finaste, mörkblå kostymen, komplett med väst och ljusblå slips, och så kommer en tunnelbaneslyngel förbiskramlande och vinkar igenkännande. Att bli tagen för kollektivtrafikslav är utan tvekan en vidrig förödmjukelse.
För övrigt råkade Hatbloggen med reskamrater (samtliga civilklädda och en smula salongsförfriskade) ut för just denna förödmjukelse när vi var på väg hem från Vårberg på nyårsnatten. Tåget mot stan var rätt rejält försenat, så för att någorlunda hålla värmen gick vi upp i biljetthallen och väntade. Där såg vi förstrött på när folk forcerade spärrarna på de mest fantasifulla vis, men till vår stora förskräckelse kom några av de berusade hinderlöparna fram till oss och visade trotsigt upp sina färdbevis. Vi måste ha ”SL” skrivet i pannan eller nåt.
Vid Gamla stan var det på fredagskvällen stopp norrut på både gröna och röda banorna medan polisen letade efter någon som viftat med ett vapen. Vi känner inte till några närmare detaljer, men det är rent objektivt en intressantare trafikstörning än de där vanliga gamla växelfelen och strömavbrotten.
S föreslog idag att Hatbloggen skulle byta namn, hat är så negativt. ”Till vadå”, frågade vi, ”Bitterbloggen? Gnällbloggen?” ”Nej”, svarade S, ”den borde heta Pravda, Sanningen”. Bra förslag, om inte just det namnet redan var upptaget skulle vi slå till.
När det är snöigt och kallt samlas is och snö på bromsarna och gör dem ruskigt ineffektiva, så för att avhjälpa det finns en funktion som heter snöbroms med vilken bromssmutsen liksom slipas bort mot hjulen. Detta tryck mot hjulen saktar naturligtvis ner tåget, men normalt kan man kompensera det med att gasa en smula. Problemet är att man för nåt år sen eller så, för att avhjälpa risken för hjulplattor, införde en ny funktion på C20 (Vagn 2000) som halverar dragkraften vid slirigt väglag, alltså exempelvis när det är snöigt. Dessa två funktioner i skön förening gör att man kryper fram i extremt mesiga (och med tiden allt lägre) hastigheter. Om man således använder snöbromsen minskar farten så markant att man lika gärna skulle kunna få stopp på tåget utan rengjorda bromsar, men om man däremot struntar i snöbromsen för att kunna rulla på i normal hastighet är bromsarna så smutsbelagda att man kommer dundra förbi stationerna i hög fart. Ett riktigt trist dilemma.
När Hatbloggen passerade Mariatorget på eftermiddagen stod där en man i mörk jacka med grå reflexer på precis samma ställen som på Veolias uniformsjacka, och innan vi hunnit registrera att han var civilist hade vi reflexmässigt höjt handen till en kollegial vinkning. Mannen såg verkligen jätteförvånad ut. Samma sak hände för några år sen, på den tiden när uniformskavajen var en riktig kavaj, vid Alby. En stackars liten farbror hade klätt sig i vad vi misstänker var den allra finaste, mörkblå kostymen, komplett med väst och ljusblå slips, och så kommer en tunnelbaneslyngel förbiskramlande och vinkar igenkännande. Att bli tagen för kollektivtrafikslav är utan tvekan en vidrig förödmjukelse.
För övrigt råkade Hatbloggen med reskamrater (samtliga civilklädda och en smula salongsförfriskade) ut för just denna förödmjukelse när vi var på väg hem från Vårberg på nyårsnatten. Tåget mot stan var rätt rejält försenat, så för att någorlunda hålla värmen gick vi upp i biljetthallen och väntade. Där såg vi förstrött på när folk forcerade spärrarna på de mest fantasifulla vis, men till vår stora förskräckelse kom några av de berusade hinderlöparna fram till oss och visade trotsigt upp sina färdbevis. Vi måste ha ”SL” skrivet i pannan eller nåt.
Vid Gamla stan var det på fredagskvällen stopp norrut på både gröna och röda banorna medan polisen letade efter någon som viftat med ett vapen. Vi känner inte till några närmare detaljer, men det är rent objektivt en intressantare trafikstörning än de där vanliga gamla växelfelen och strömavbrotten.
onsdag 2 januari 2008
Blött nytt år.
På onsdagen överraskades röda linjen av en allvarlig kissepidemi (låt oss kalla det Masmosyndromet efter den ständigt nerkissade stationen). När Hatbloggen kom till Universitetet på förmiddagen uppmärksammades vi av en trafikant på att en kraftigt överförfriskad gentleman i kupén dragit ner byxorna och helt lugnt stod och kissade på ett säte. Vi gick dit med vår mest indignerade röst och lyckades få honom ut ur vagnen, men skadan var redan gjord – sätet var drypande blött och på golvet rann glada små bäckar av gyllene vatten. Vid Tekniska högskolan gick vi tillbaka och klistrade en ”Dörrparet avstängt”-lapp på ryggstödet, varnade nya trafikanter för sätet och bad dem skicka informationen vidare till alla som försökte sätta sig på platsen, men redan vid Centralen slog sig en kvinna ner på den plaskvåta stolen utan att nån protesterade, och där blev hon sittande ända till Liljeholmen. Vi övervägde ett ögonblick att informera henne om hur saker och ting förhöll sig när hon steg av, men är man så dum att man sätter sig på ett säte som dels är markerat och dels är alldeles dyblött kan man gott skylla sig själv. Och dessutom, det man inte vet lider man inte av.
Märkligt nog tog det inte lång stund innan en kollega anropade från ett annat tåg på linje 14 och rapporterade att också han åkte omkring med ett nerkissat säte, så med det nya året slog uppenbarligen inkontinensen till med full kraft.
Som vanligt hade jourstädarna lite svårt att hitta fram till rätt vagn och rätt plats när de skulle sanera kissvagnarna – de verkar inte ha så bra koll på i vilken ordning vagnarna kommer på tågen och vilken ände som är vilken. När Hatbloggens avlösare beklagade sig för trafikledningen fick hon till svar att det är bekymmersamt med de vilsna städarna, men att det inte är så mycket att göra åt eftersom de saknar mobiltelefon och så var det med det. Vi undrar i vårt stilla sinne om det verkligen inte går att göra nåt åt mobiltelefonbristen, eller finns det några principiella hinder för att just jourstädare utrustas med tjänstetelefoner?
Vi är hemskt intresserade av och undrande inför vad som inträffade vid Tallkrogen på eftermiddagen, för man beordrade en av radiobilarna dit med anledning av ett koppelfel. Det kan väl aldrig vara så att det var samma typ av fel som igår, det vill säga en trafikantrelaterad historia? Vi önskar att nån kunde stilla vår nyfikenhet.
Märkligt nog tog det inte lång stund innan en kollega anropade från ett annat tåg på linje 14 och rapporterade att också han åkte omkring med ett nerkissat säte, så med det nya året slog uppenbarligen inkontinensen till med full kraft.
Som vanligt hade jourstädarna lite svårt att hitta fram till rätt vagn och rätt plats när de skulle sanera kissvagnarna – de verkar inte ha så bra koll på i vilken ordning vagnarna kommer på tågen och vilken ände som är vilken. När Hatbloggens avlösare beklagade sig för trafikledningen fick hon till svar att det är bekymmersamt med de vilsna städarna, men att det inte är så mycket att göra åt eftersom de saknar mobiltelefon och så var det med det. Vi undrar i vårt stilla sinne om det verkligen inte går att göra nåt åt mobiltelefonbristen, eller finns det några principiella hinder för att just jourstädare utrustas med tjänstetelefoner?
Vi är hemskt intresserade av och undrande inför vad som inträffade vid Tallkrogen på eftermiddagen, för man beordrade en av radiobilarna dit med anledning av ett koppelfel. Det kan väl aldrig vara så att det var samma typ av fel som igår, det vill säga en trafikantrelaterad historia? Vi önskar att nån kunde stilla vår nyfikenhet.
torsdag 27 december 2007
Krigsrapport.
Redan tidigt på annandagen slutade radion på Hatbloggens tåg funka, och sen förföljde oss felet resten av dan – tystnaden var i det närmaste total, så vi misstänker att nån typ av atmosfäriska missförhållanden störde ut radiotrafiken. Nå, desto lättare att ägna sig åt sitt eget rika tankeliv (= sitta och nicka till i de monotona tunnlarna). Vi tror att vi inte missade nån station, men säker kan man såklart inte vara.
När vi passerade Alby vid ett tillfälle på eftermiddagen kom en karl springande ner för trapporna till plattformen just som vi öppnade dörrarna. Medan de andra trafikanterna skötte sig och steg av och på som man ska fortsatte karln att springa, längre och längre bort och slutligen förbi hela första vagnen. När han äntligen var framme vid mittenvagnen och på väg in halkade han emellertid och la sig på rygg på plattformen, men eftersom all övrig trafikantutväxling var avslutad stängde vi resolut dörrarna och åkte därifrån. Där kunde han gott ligga i tio minuter och fundera på vilket som är viktigast – att åka i mellanvagnen eller att överhuvudtaget befinna sig på tåget när det lämnar stationen.
Vi har tidigare skrivit om den så kallade gynekologstolen, förarstolen som på prov åker omkring och är en outhärdlig pina för de olyckliga förare som råkar ha just den specialutrustade vagnen i sitt tåg. På onsdagkvällen fick en kollega uppenbarligen till slut nog av de vedervärdiga armstöden och slängde dem i en av papperskorgarna vid Liljeholmen. Bra jobbat, säger Hatbloggen, det var det enda raka. Skräp ska vara där skräp hör hemma.
Det borde omedelbart införas förbud mot smällare och fyrverkerier. Att ge sig ut längs linje 13 vid den här tiden på året är att våga sig in i en krigszon. Man vet aldrig om man återvänder till hemmabasen vid Liljeholmen med alla extremiteter samt syn- och hörselorgan intakta.
När vi passerade Alby vid ett tillfälle på eftermiddagen kom en karl springande ner för trapporna till plattformen just som vi öppnade dörrarna. Medan de andra trafikanterna skötte sig och steg av och på som man ska fortsatte karln att springa, längre och längre bort och slutligen förbi hela första vagnen. När han äntligen var framme vid mittenvagnen och på väg in halkade han emellertid och la sig på rygg på plattformen, men eftersom all övrig trafikantutväxling var avslutad stängde vi resolut dörrarna och åkte därifrån. Där kunde han gott ligga i tio minuter och fundera på vilket som är viktigast – att åka i mellanvagnen eller att överhuvudtaget befinna sig på tåget när det lämnar stationen.
Vi har tidigare skrivit om den så kallade gynekologstolen, förarstolen som på prov åker omkring och är en outhärdlig pina för de olyckliga förare som råkar ha just den specialutrustade vagnen i sitt tåg. På onsdagkvällen fick en kollega uppenbarligen till slut nog av de vedervärdiga armstöden och slängde dem i en av papperskorgarna vid Liljeholmen. Bra jobbat, säger Hatbloggen, det var det enda raka. Skräp ska vara där skräp hör hemma.
Det borde omedelbart införas förbud mot smällare och fyrverkerier. Att ge sig ut längs linje 13 vid den här tiden på året är att våga sig in i en krigszon. Man vet aldrig om man återvänder till hemmabasen vid Liljeholmen med alla extremiteter samt syn- och hörselorgan intakta.
fredag 14 december 2007
Tutf - med rätt att stanna mjukt.
Vi vet inte vad som har hänt – om trafikanterna plötsligt blivit läskunniga eller om det i själva verket är precis tvärtom. Tecknen är svårtydda, men på fredagen klagade tidningsplockarna först i Norsborg och sen i Ropsten på att det var så extremt mycket tidningar på Hatbloggens tåg. Bara sådär. Oberoende av varann. Mycket märkligt.
Vi vill inte avslöja vad arbetsgivarens julklapp består av och därmed förstöra nöjet för nån som (liksom Hatbloggen) inte hämtat ut sin, och vi vill ju inte klaga på själva julklappen (eller… jo, det kanske vi vill), men ärligt talat ser den ut att ha gått i ide nån gång i mitten av 1980-talet för att vakna till liv igen vintern 2007 och kravla ut i mässen vid Liljeholmen. Personligen skulle vi nog helst sett att den fortsatte sin törnrosasömn. Vuxenblöjor kanske inte skulle varit så fel i alla fall.
Med julklappen följer bland annat en fickalmanacka av bekant slag, ett fridagshäfte samt en befattningsbeskrivning som man tydligen luras att kvittera ut. Befattningsbeskrivningen ”ska ge en övergripande bild av dina huvudsakliga arbets- och ansvarsområden. Det innebär att mindre arbetsuppgifter kanske inte syns i beskrivningen, trots att de är viktiga och betydelsefulla”.
I beskrivningen finns förarens samtliga ansvarsområden angivna, och den kompletta listan ser ut som följer:
ANSVARSOMRÅDEN
Vi vill inte avslöja vad arbetsgivarens julklapp består av och därmed förstöra nöjet för nån som (liksom Hatbloggen) inte hämtat ut sin, och vi vill ju inte klaga på själva julklappen (eller… jo, det kanske vi vill), men ärligt talat ser den ut att ha gått i ide nån gång i mitten av 1980-talet för att vakna till liv igen vintern 2007 och kravla ut i mässen vid Liljeholmen. Personligen skulle vi nog helst sett att den fortsatte sin törnrosasömn. Vuxenblöjor kanske inte skulle varit så fel i alla fall.
Med julklappen följer bland annat en fickalmanacka av bekant slag, ett fridagshäfte samt en befattningsbeskrivning som man tydligen luras att kvittera ut. Befattningsbeskrivningen ”ska ge en övergripande bild av dina huvudsakliga arbets- och ansvarsområden. Det innebär att mindre arbetsuppgifter kanske inte syns i beskrivningen, trots att de är viktiga och betydelsefulla”.
I beskrivningen finns förarens samtliga ansvarsområden angivna, och den kompletta listan ser ut som följer:
ANSVARSOMRÅDEN
- Att framföra tunneltåget, samt
- Att ”vid ändstation gå igenom” tunneltåget ”för att söka efter kvarlämnade föremål och ifall sådana påträffas omhänderta dessa till de kan lämnas på anvisad uppsamlingsplats”.
Detta är alltså den fullständiga listan över tunneltågförarens två (2!) stora, viktiga, övergripande ansvarsområden. Dels att köra tåg, dels att omhänderta effekter som är så betydelselösa att deras ägare lämnar dem vind för våg. Vi undrar hur de små arbetsuppgifterna ser ut om dessa är de stora.
Lite längre ner i befattningsbeskrivningen kommer en uppräkning av tunneltågförarens befogenheter. Såhär ser hela den förteckningen ut:
BEFOGENHETER
- Att framföra tåget på ett tryggt och säkert sätt ”enligt grundbeställningen från SL”.
Nationalencyklopedin definierar ”befogenhet” som ”laglig rätt att vidta viss typ av åtgärder”. Förarna har alltså rätt att framföra tåget tryggt och säkert, till och med laglig rätt. Vad grundbeställningen från SL går ut på har ingen talat om för oss, men vi har alltså rätt att följa den också. Om vi känner för det, vill säga.
James Bond har rätt att döda, vi har rätt att köra tryggt. Det klingar inte riktigt lika flådigt.
torsdag 13 december 2007
Varm choklad.
Hatbloggen hann knappt börja på torsdagen innan vi fick ett erbjudande vi inte kunde tacka nej till – vid Liljeholmen kom en utbildare med två adepter och bad att få låna vårt tåg. Vi kunde naturligtvis inte säga nej till gröngölingarnas förväntansfulla uppsyn och lämnade ifrån oss tåget för ett par timmars sittande i mässen istället. Det skulle vi inte ha gjort. Just under denna tid bröt nämligen någon typ av kaos ut i Nybodahallen just i samband med eftermiddagsutryckningen. På plattformsskyltarna skyllde man de frånvarande extraturerna på strömlöshet i depån, men de ryktesfragment som nådde Hatbloggens öron talade om urspårning på hallgården.
Vid Telefonplan brann på eftermiddagen en godisautomat. Brandkåren larmades till platsen, trafikbefäl skickades dit med medgivande till utryckningskörning och tågen körde förbi stationen utan att stanna till följd av den kraftiga rökutvecklingen på utomhusstationen. Frågan är om det är ungar som har varit i farten eller om alla läbbiga godiskemikalier har självantänt. Bäst att inte utesluta endera scenariot på ett såhär tidigt stadium.
Vi har hört viskas om årets julklapp från arbetsgivaren, den ska tydligen vara under utdelning på andra banor. Vi vill naturligtvis inte förstöra överraskningen för någon genom att berätta vari julklappen består, men så mycket kan vi väl avslöja som att den inte fanns med i vår julklappsenkät häromveckan.
Signaturen Nicklas undrar på Metros insändarsida om det är förarna eller tågen det är fel på i kollektivtrafiken. ”I överfulla pendel- och tunnelbanetåg slungas vi passagerare hit och dit när tåget ömsom accelererar kraftigt, ömsom bromsar hårt. Det känns som om förarna totalt glömt bort att det är folk i vagnarna.” Den där glömskan är nog ömsesidig, för lustigt nog tycks trafikanterna ha glömt bort att det är folk som kör tågen också. Med tanke på att vi ständigt är spottade på, skrikna efter, föraktade och ignorerade, och med tanke på att trafikanter hela tiden tar sig rätten att ompröva våra beslut att stänga dörrarna eller underkänna tidtabellens utformning kan de omöjligen komma ihåg att de har med människor att göra.
Slutklämmen i insändaren är skojigast: ”Vissa t-baneförare kommer in till perrongen med fötterna på instrumentpanelen – var är säkerheten?” Hahahahaha. Om Nicklas kan prestera bara så mycket som en enda siffra som visar att förarens sittställning är avgörande för säkerheten lovar vi att lyssna på och ta till oss av kritiken.
Vid Telefonplan brann på eftermiddagen en godisautomat. Brandkåren larmades till platsen, trafikbefäl skickades dit med medgivande till utryckningskörning och tågen körde förbi stationen utan att stanna till följd av den kraftiga rökutvecklingen på utomhusstationen. Frågan är om det är ungar som har varit i farten eller om alla läbbiga godiskemikalier har självantänt. Bäst att inte utesluta endera scenariot på ett såhär tidigt stadium.
Vi har hört viskas om årets julklapp från arbetsgivaren, den ska tydligen vara under utdelning på andra banor. Vi vill naturligtvis inte förstöra överraskningen för någon genom att berätta vari julklappen består, men så mycket kan vi väl avslöja som att den inte fanns med i vår julklappsenkät häromveckan.
Signaturen Nicklas undrar på Metros insändarsida om det är förarna eller tågen det är fel på i kollektivtrafiken. ”I överfulla pendel- och tunnelbanetåg slungas vi passagerare hit och dit när tåget ömsom accelererar kraftigt, ömsom bromsar hårt. Det känns som om förarna totalt glömt bort att det är folk i vagnarna.” Den där glömskan är nog ömsesidig, för lustigt nog tycks trafikanterna ha glömt bort att det är folk som kör tågen också. Med tanke på att vi ständigt är spottade på, skrikna efter, föraktade och ignorerade, och med tanke på att trafikanter hela tiden tar sig rätten att ompröva våra beslut att stänga dörrarna eller underkänna tidtabellens utformning kan de omöjligen komma ihåg att de har med människor att göra.
Slutklämmen i insändaren är skojigast: ”Vissa t-baneförare kommer in till perrongen med fötterna på instrumentpanelen – var är säkerheten?” Hahahahaha. Om Nicklas kan prestera bara så mycket som en enda siffra som visar att förarens sittställning är avgörande för säkerheten lovar vi att lyssna på och ta till oss av kritiken.
fredag 7 december 2007
Crème de la crème.
Det är, som vi har konstaterat både en och två gånger, på morgnarna all action äger rum numera. På fredagsmorgonen var det fyrtio minuters stopp vid Hornstull sen ett tåg fullkomligt slutat fungera. Och vilket tåg? Just det, precis samma vagnar som satte stopp för trafiken vid Zinkensdamm redan på torsdagsmorgonen. Pålitliga vagnar!
Vi trodde att vi skulle få en släng av störningssleven på eftermiddagen också när samtliga signaler på Strömbron gick ner, men jippot pågick bara i typ tio minuter innan trafiken kom igång igen.
Nån har plockat upp porren från spåret mellan Hornstull och Zinken. Vi är vansinnigt nyfikna på vad övervakningsfilmen från Hornstull kan tänkas avslöja…
På kvällen gick okända gärningsmän in i sluthytten på U:s tåg och hällde surströmmingsspad på förarstolen som U sen satte sig på när han bytt körände i Fruängen. Det borde krävas nån typ av vapenlicens för att få köpa surströmming.
Förarbristen vid Liljeholmen är och har varit kompakt torsdag, fredag, lördag och söndag denna vecka. På fredagskvällen meddelade trafikledningen att personalledningen erbjuder ”hela jobb, halva jobb, kvartsjobb, timmar och minuter” för de förare som kan tänka sig att jobba extra på lördagen. Men varför denna desperata brist? Jo, dessa dagar går förarna på röda linjen på julbord, och just på lördagen går Liljeholmens crème de la crème (hosthost) och äter julmat och bowlar – Hatbloggen har redan börjat för-för-kröka…
För övrigt fyller Hatbloggen ett halvår nu i dagarna. Det tänker vi skåla lite extra för både ikväll och imorgon.
Vi trodde att vi skulle få en släng av störningssleven på eftermiddagen också när samtliga signaler på Strömbron gick ner, men jippot pågick bara i typ tio minuter innan trafiken kom igång igen.
Nån har plockat upp porren från spåret mellan Hornstull och Zinken. Vi är vansinnigt nyfikna på vad övervakningsfilmen från Hornstull kan tänkas avslöja…
På kvällen gick okända gärningsmän in i sluthytten på U:s tåg och hällde surströmmingsspad på förarstolen som U sen satte sig på när han bytt körände i Fruängen. Det borde krävas nån typ av vapenlicens för att få köpa surströmming.
Förarbristen vid Liljeholmen är och har varit kompakt torsdag, fredag, lördag och söndag denna vecka. På fredagskvällen meddelade trafikledningen att personalledningen erbjuder ”hela jobb, halva jobb, kvartsjobb, timmar och minuter” för de förare som kan tänka sig att jobba extra på lördagen. Men varför denna desperata brist? Jo, dessa dagar går förarna på röda linjen på julbord, och just på lördagen går Liljeholmens crème de la crème (hosthost) och äter julmat och bowlar – Hatbloggen har redan börjat för-för-kröka…
För övrigt fyller Hatbloggen ett halvår nu i dagarna. Det tänker vi skåla lite extra för både ikväll och imorgon.
torsdag 6 december 2007
Porr under tåg (PUT).
Det blir alltmer uppenbart att morgonen är den nya kvällen – det är där det händer. Det är tydligen på morgonen de stora spektakulära trafikstoppen äger rum med buller och bång och fyrverkerier och champagnekorkar, medan vi på dagarna och kvällarna får dras med små fåniga störningar som inte gör nån glad. Dagens clou var, säger de som vet och var med, när J:s C6-tåg packade ihop vid Zinkensdamm. Det gick inte att köra från nån av körändarna, och efter ett långt och maffigt stopp fick man slutligen lufta ur bromsarna på tre vagnar och köra tåget tillbaka till hallen från vilken det kommit för inte så länge sen.
Visst hade vi småprylar på eftermiddagen också, men några kalasstopp blev det inte. Turen 20 fortsätter att vara turlistans enfant terrible, även om det inte sätter så djupa spår i själva trafiken. Vid flera tillfällen när M tryckte på snabbstarten (en knapp med vidhängande säkerhetsfunktion som ska se till att föraren inte kör mot rött vid avfärd från station, för oinvigda) rullade tåget originellt nog bakåt och inte framåt (vilket annars är den normala färdriktningen i tunnelbanan), så den handlingskraftiga trafikledningen bestämde sig föredömligt snabbt för att vid Liljeholmen byta ut det mystiska tåget mot det bakomliggande, turen 43, vilket också skedde. Turen 43 blev 20 och fick fortsätta i trafik, medan gamla turen 20 åkte upp i Nybodadepån för åtgärder. Så långt allt väl.
Problemet var bara att gamla 43:an, nya 20, bestod av C20-vagnar, men eftersom turen 20 ska parkeras i Mörbydepån och därvid måste delas i två hälfter för att inte blockera nödutrymningsvägen i depån måste turen trafiksättas med gamla vagnar, annars blir det knas. Okej, då får gamla 43:an rulla som 20 tills vidare medan gamla turen 20, de trasiga CX-vagnarna, rangeras om och lagas i Nyboda, var tanken. Omrangeringen och lagningen drog dock ut på tiden, och det rätt rejält. Det visade sig att det var fel på V7 och inte V8 som man först trott, man upptäckte en luftläcka som måste tas itu med, bakljusen i en ände var trasiga – och montörerna pratade och dividerade med varann så länge att U till slut, när det närmade sig avlösningstid, tog saken i egna händer och bytte glödlamporna till bakljusen själv. Men till ingen nytta, för då blev det strömlöst på depåområdet… Slutligen måste U ge upp och bege sig ner till Liljeholmen.
Istället blev en ny förare skickad upp till Nyboda för att iordningställa ett C6-tåg som kunde bli ny tur 20, medan den befintliga turen 20 (gamla 43:an, hänger ni med?) åkte omkring med en förare som måste till Mörby och en reserv som kunde köra hem C20-vagnarna till Nyboda. Det nya C6-tåget i Nyboda blev emellertid fördröjt av märkliga dörrfel, men kunde tydligen till slut lämna hallen för transport till Mörby, där det ställdes upp fem timmar efter att det första tåget gick sönder. Förvirrande? Absolut. Men rätt symptomatiskt för den verksamhet som pågår under marken…
Annars var torsdagen inte mycket att hänga i granen. Mitt på norrspåret strax norr om Hornstull låg (åtminstone fodralet till) vad som verkar vara en porrfilm. Det är ju fantasieggande på ett helt annat sätt än porr brukar låtsas vara. Hur hamnade den där? Varför?
Fantasieggande är också alla de spårarbetare som dräller omkring längs banan. Hur kan man tillåtas traska omkring i ett högriskområde när man är så uppenbart ointresserad av sin och andras säkerhet att man inte ens kan ge ordentliga tecken och signaler till tågförarna? Vi blir inte kloka på dem.
Visst hade vi småprylar på eftermiddagen också, men några kalasstopp blev det inte. Turen 20 fortsätter att vara turlistans enfant terrible, även om det inte sätter så djupa spår i själva trafiken. Vid flera tillfällen när M tryckte på snabbstarten (en knapp med vidhängande säkerhetsfunktion som ska se till att föraren inte kör mot rött vid avfärd från station, för oinvigda) rullade tåget originellt nog bakåt och inte framåt (vilket annars är den normala färdriktningen i tunnelbanan), så den handlingskraftiga trafikledningen bestämde sig föredömligt snabbt för att vid Liljeholmen byta ut det mystiska tåget mot det bakomliggande, turen 43, vilket också skedde. Turen 43 blev 20 och fick fortsätta i trafik, medan gamla turen 20 åkte upp i Nybodadepån för åtgärder. Så långt allt väl.
Problemet var bara att gamla 43:an, nya 20, bestod av C20-vagnar, men eftersom turen 20 ska parkeras i Mörbydepån och därvid måste delas i två hälfter för att inte blockera nödutrymningsvägen i depån måste turen trafiksättas med gamla vagnar, annars blir det knas. Okej, då får gamla 43:an rulla som 20 tills vidare medan gamla turen 20, de trasiga CX-vagnarna, rangeras om och lagas i Nyboda, var tanken. Omrangeringen och lagningen drog dock ut på tiden, och det rätt rejält. Det visade sig att det var fel på V7 och inte V8 som man först trott, man upptäckte en luftläcka som måste tas itu med, bakljusen i en ände var trasiga – och montörerna pratade och dividerade med varann så länge att U till slut, när det närmade sig avlösningstid, tog saken i egna händer och bytte glödlamporna till bakljusen själv. Men till ingen nytta, för då blev det strömlöst på depåområdet… Slutligen måste U ge upp och bege sig ner till Liljeholmen.
Istället blev en ny förare skickad upp till Nyboda för att iordningställa ett C6-tåg som kunde bli ny tur 20, medan den befintliga turen 20 (gamla 43:an, hänger ni med?) åkte omkring med en förare som måste till Mörby och en reserv som kunde köra hem C20-vagnarna till Nyboda. Det nya C6-tåget i Nyboda blev emellertid fördröjt av märkliga dörrfel, men kunde tydligen till slut lämna hallen för transport till Mörby, där det ställdes upp fem timmar efter att det första tåget gick sönder. Förvirrande? Absolut. Men rätt symptomatiskt för den verksamhet som pågår under marken…
Annars var torsdagen inte mycket att hänga i granen. Mitt på norrspåret strax norr om Hornstull låg (åtminstone fodralet till) vad som verkar vara en porrfilm. Det är ju fantasieggande på ett helt annat sätt än porr brukar låtsas vara. Hur hamnade den där? Varför?
Fantasieggande är också alla de spårarbetare som dräller omkring längs banan. Hur kan man tillåtas traska omkring i ett högriskområde när man är så uppenbart ointresserad av sin och andras säkerhet att man inte ens kan ge ordentliga tecken och signaler till tågförarna? Vi blir inte kloka på dem.
måndag 3 december 2007
Flottans glada gossar.
Det är rätt fantastiskt vad vädret kan göra för humöret. När Hatbloggen gick till jobbet på söndagen var det med nästan lätta steg, eftersom det var typ fem grader varmt och blå himmel – det kändes nästan som vår. Fast det gick ju över, både vårvädret och det goda humöret, för snart grep hösten åter makten med kompakt svärta, små, äckliga, vassa regndroppar och elaka ungar. Borde det inte vara vykortsvackert med faluröda stugor, äppelkindade (snälla!) barn och tjockt snötäcke tre veckor före jul? Det skulle vara lag på det.
Förr var det olika priser på olika drycker (nämligen snabb- eller bryggkaffe med eller utan mjölk och socker, te med eller utan mjölk och socker, choklad, blåbärssoppa, cappuccino, espressochoc, chococrème och allt vad de heter) i kaffeautomaterna vid Liljeholmen, men för några år sen infördes ett enhetspris om 2 kronor. Nu har en hårresande femtioprocentig prishöjning skett – i smyg! Utan att någon yppat ett ord om saken har man smugit upp priset till 3 (tre!) kronor! Ingen dålig prisstegring! Visserligen behöver inte vi förare betala själva, eftersom arbetsgivaren håller oss med kaffenycklar laddade med 50 spänn åt gången, men nu måste vi ju ränna i trapporna upp till trafikexpeditionen för att byta nyckel en och en halv gång så ofta som tidigare! Galet!
När Hatbloggen passerade Mariatorget stod fyra käcka flottister på plattformen i sjömanskostym, och just innan de steg ombord på tåget slängde en av dem ner en snusdosa på spåret. Efter några ögonblicks betänketid hade vi jobbat upp så stor irritation att vi kunde gå in i vagnen och säga till om att de nästa gång skulle slänga sitt skräp i papperskorgen och inte på spåret, och plötsligt var flottans glada gossar inte så glada utan snarare valpaktigt ångerfulla. ”Ja, det ska vi göra”, viskade de med en mun, tittande upp på oss under lugg. Vilken besvikelse! Vi som hade hoppats minst på att de skulle komma in i hytten och ge oss kompanistryk. Det är på väg utför med försvarsmakten.
Röda linjen led svårt under den vanliga söndagssjukan: kompakt tristess. Bara några små undantag bröt den grå tystnaden, som när nåt dumpucko avgick från Mörby centrum fem minuter för tidigt i samband med övergången till kvartstrafik på kvällen. Och vad har vi att säga till vårt försvar? Tjaa… Att vi slutade läsa tidtabellen för flera år sen…
Förr var det olika priser på olika drycker (nämligen snabb- eller bryggkaffe med eller utan mjölk och socker, te med eller utan mjölk och socker, choklad, blåbärssoppa, cappuccino, espressochoc, chococrème och allt vad de heter) i kaffeautomaterna vid Liljeholmen, men för några år sen infördes ett enhetspris om 2 kronor. Nu har en hårresande femtioprocentig prishöjning skett – i smyg! Utan att någon yppat ett ord om saken har man smugit upp priset till 3 (tre!) kronor! Ingen dålig prisstegring! Visserligen behöver inte vi förare betala själva, eftersom arbetsgivaren håller oss med kaffenycklar laddade med 50 spänn åt gången, men nu måste vi ju ränna i trapporna upp till trafikexpeditionen för att byta nyckel en och en halv gång så ofta som tidigare! Galet!
När Hatbloggen passerade Mariatorget stod fyra käcka flottister på plattformen i sjömanskostym, och just innan de steg ombord på tåget slängde en av dem ner en snusdosa på spåret. Efter några ögonblicks betänketid hade vi jobbat upp så stor irritation att vi kunde gå in i vagnen och säga till om att de nästa gång skulle slänga sitt skräp i papperskorgen och inte på spåret, och plötsligt var flottans glada gossar inte så glada utan snarare valpaktigt ångerfulla. ”Ja, det ska vi göra”, viskade de med en mun, tittande upp på oss under lugg. Vilken besvikelse! Vi som hade hoppats minst på att de skulle komma in i hytten och ge oss kompanistryk. Det är på väg utför med försvarsmakten.
Röda linjen led svårt under den vanliga söndagssjukan: kompakt tristess. Bara några små undantag bröt den grå tystnaden, som när nåt dumpucko avgick från Mörby centrum fem minuter för tidigt i samband med övergången till kvartstrafik på kvällen. Och vad har vi att säga till vårt försvar? Tjaa… Att vi slutade läsa tidtabellen för flera år sen…
fredag 30 november 2007
Morgonstund har guld i mund?
Hatbloggen är upprörd. Besviken. Känner sig lurad. Det har nämligen kommit till vår kännedom att det händer skojiga saker på morgnarna innan vi kommer till underjorden. Som på fredagen. Tydligen var det närmare en halvtimmes stopp på linje 13 på grund av ett gängslagsmål kryddat med obehöriga på spåret vid Vårby gård. På morgonen! Vad är det för människor som går ut och slåss på morgonen? Kan de inte hålla sig till kvällen, som vanligt folk?
Som om detta inte vore nog råkade dessutom N ut för ett (åtminstone för oss) spritt språngande nytt C20-fel. För att kunna öppna tågdörrarna måste man på röda linjen trycka på en permissivknapp och därefter på en av två knappar beroende på vilken sida dörrarna ska öppnas på. När man tryckt på permissivknappen ska normalt öppning medges på båda sidor av tåget, men när N kom till Gamla stan söderut och tryckte på permissivknappen medgav tåget dörröppning bara på höger sida – ut mot norrspåret. Man gjorde flera försök att omaktivera tåget och montör kom till platsen, men ingenting hjälpte; den enda bokstav som dök upp i den lilla dörrbokstavsrutan på skärmen var ”H”. Och detta alltså också på morgonen. Alltså, här har vi lyckats kapa åt oss tjänster som gör att vi är i tunnelbanan halva trafikdygnet, och så får man sånt här slängt i ansiktet.
Nå, vi hade ändå något att glädjas åt på fredagen, för Hatbloggen fick på betald arbetstid göra det den är bäst på: gnälla! Vi var nämligen på arbetsplatsmöte, och tillsammans med fem kolleger gjorde vi under 45 minuter vårt allra bästa för att klanka ner på toaletter, spärrvakter, körhytter, dörrlås, passerkort, trafikanter, chefer, Nyboda, rökning, snusande, vändtider, ordningsvakter, punktlighetsbonus och en hel del annat. Makalöst vad man hinner med på tre kvart! Mycket uppfriskande.
När P körde in vid Liljeholmen vid ett tillfälle idag smällde det till från tåget så rejält att trafikantpanik utbröt. Efter någon liten undersökning visade det sig att en av vagnarna krängt till och att den gula utvändiga lampa som indikerar att dörrarna är öppna hade slagits loss av plattformsgrinden med ett väldigt brak. Vi är inte helt på det klara med hur saken hanterades, men vi förutsätter att man tejpade tillbaka lampan med några röda ”Dörrparet avstängt”-klistermärken och fortsatte i trafik söderut.
Nån gång under fredagskvällen dök plötsligt bänkarna vid Masmo upp igen med vidhängande ungdomar och de sedvanliga rännilarna av kiss som löper mellan plattformspelarna och spåret. Vi befarar att det innebär att man ändrat sig och tänker låta stationen vara kvar. Trist.
Som om detta inte vore nog råkade dessutom N ut för ett (åtminstone för oss) spritt språngande nytt C20-fel. För att kunna öppna tågdörrarna måste man på röda linjen trycka på en permissivknapp och därefter på en av två knappar beroende på vilken sida dörrarna ska öppnas på. När man tryckt på permissivknappen ska normalt öppning medges på båda sidor av tåget, men när N kom till Gamla stan söderut och tryckte på permissivknappen medgav tåget dörröppning bara på höger sida – ut mot norrspåret. Man gjorde flera försök att omaktivera tåget och montör kom till platsen, men ingenting hjälpte; den enda bokstav som dök upp i den lilla dörrbokstavsrutan på skärmen var ”H”. Och detta alltså också på morgonen. Alltså, här har vi lyckats kapa åt oss tjänster som gör att vi är i tunnelbanan halva trafikdygnet, och så får man sånt här slängt i ansiktet.
Nå, vi hade ändå något att glädjas åt på fredagen, för Hatbloggen fick på betald arbetstid göra det den är bäst på: gnälla! Vi var nämligen på arbetsplatsmöte, och tillsammans med fem kolleger gjorde vi under 45 minuter vårt allra bästa för att klanka ner på toaletter, spärrvakter, körhytter, dörrlås, passerkort, trafikanter, chefer, Nyboda, rökning, snusande, vändtider, ordningsvakter, punktlighetsbonus och en hel del annat. Makalöst vad man hinner med på tre kvart! Mycket uppfriskande.
När P körde in vid Liljeholmen vid ett tillfälle idag smällde det till från tåget så rejält att trafikantpanik utbröt. Efter någon liten undersökning visade det sig att en av vagnarna krängt till och att den gula utvändiga lampa som indikerar att dörrarna är öppna hade slagits loss av plattformsgrinden med ett väldigt brak. Vi är inte helt på det klara med hur saken hanterades, men vi förutsätter att man tejpade tillbaka lampan med några röda ”Dörrparet avstängt”-klistermärken och fortsatte i trafik söderut.
Nån gång under fredagskvällen dök plötsligt bänkarna vid Masmo upp igen med vidhängande ungdomar och de sedvanliga rännilarna av kiss som löper mellan plattformspelarna och spåret. Vi befarar att det innebär att man ändrat sig och tänker låta stationen vara kvar. Trist.
onsdag 28 november 2007
14:220.
Visst hände det saker på onsdagen – tio minuters stopp här, sju minuter där, nåt vagnfel, nån ordningsstörning. Men på hela taget bara småprylar – och ändå! I princip alla tåg är sena, hela tiden, överallt. Femton, arton, tjugo minuter. Den enda vändbrygga som inte kom till användning för att reglera trafiken idag var väl Gärdet. Vi fattar inte vad som händer, varför är det totalkaos hela tiden? Regnet och snön? De tillfälliga hastighetsbegränsningarna?
Mesta totalkaoset stod hursomhelst turen 20 för. På väg mot Mörby dog tåget plötsligt vid Bergshamra. Det bara upphörde att fungera. Gick sönder. Stackars S försökte få igång det igen genom att trycka på å-knappen, ladda upp tåget på nytt, bryta körreläet, rucka på stolen samt slå med back-och-framomkopplaren, men till ingen nytta. Inget annat att göra än att utrymma skrället, byta körände och tuffa motspår tillbaka till Universitetet (röda linjens näst längsta tunnelsträcka) i 15 km/tim för vidare transport hem till depån.
Nu bestämde man sig för att göra ett annat tåg till ny tur 20, så K fick köra upp på Wallinbryggan vid Liljeholmen med sin gamla tur 52 för att vända och köra mot Mörby. Bara ett litet krux. Tåget gick inte att köra norrut. Klarsignalen lyste svart med sin frånvaro, den var och förblev borta. Slutligen tröttnade trafikledare B (”Det är fina tåg vi har!”) och skickade byteståget in i hallen. Kanske fick man slutligen ut en 20, men det sista vi hörde var att det tåg G skulle iordningställa i Nyboda för att fylla luckan saknade plombering till körreläet…
Vid Gamla stan fastnade under kvällen fyra norrgående tåg på gröna banan med dörrarna i plattformskanten, varför man beslutade att tills vidare köra förbi stationen och hänvisa till röda linjen. ”De får åka med våra fina tåg istället”, sa TL B, och kanske anar man en liten sarkasm nånstans djupt därinne.
I tunneln mellan Hornstull och Liljeholmen klarade sig på eftermiddagen en ung pundare med blotta förskräckelsen undan från att bli påkörd av flera tåg. Trafiken stoppades och radiobil beordrades (med medgivande) till platsen och alla förberedde sig på en långvarig historia, men redan efter nån minut anropade M och rapporterade att hon hade dragit upp grabben i sin hytt och nu rullade söderut, men att hon ville ha väktarassistans vid Liljeholmen. Vem behöver trafikbefäl, polispatruller och ordningsvakter när man har M?
För andra kvällen i rad hade fyra festglada herrar dukat upp med förfriskningar (= öl) och slagit sig ner i det annars i princip alltid öde vindskyddet i Axelsbergs södra ände. Mysigt ställe de valt, kan man tycka, men vad vet vi, de kanske bedriver nån typ av svartklubb där det är minst troligt att tillståndsmyndigheter, krogkommissioner och poliser hälsar på.
Vi tror att det var ganska kallt på onsdagen, men säker kan man inte vara, för sen de digitala termometrarna vid i tur och ordning Gärdet, Örnsberg och nu Slussen slocknat återstår inga alls längs röda linjen. Man får liksom gissa själv numera.
Mesta totalkaoset stod hursomhelst turen 20 för. På väg mot Mörby dog tåget plötsligt vid Bergshamra. Det bara upphörde att fungera. Gick sönder. Stackars S försökte få igång det igen genom att trycka på å-knappen, ladda upp tåget på nytt, bryta körreläet, rucka på stolen samt slå med back-och-framomkopplaren, men till ingen nytta. Inget annat att göra än att utrymma skrället, byta körände och tuffa motspår tillbaka till Universitetet (röda linjens näst längsta tunnelsträcka) i 15 km/tim för vidare transport hem till depån.
Nu bestämde man sig för att göra ett annat tåg till ny tur 20, så K fick köra upp på Wallinbryggan vid Liljeholmen med sin gamla tur 52 för att vända och köra mot Mörby. Bara ett litet krux. Tåget gick inte att köra norrut. Klarsignalen lyste svart med sin frånvaro, den var och förblev borta. Slutligen tröttnade trafikledare B (”Det är fina tåg vi har!”) och skickade byteståget in i hallen. Kanske fick man slutligen ut en 20, men det sista vi hörde var att det tåg G skulle iordningställa i Nyboda för att fylla luckan saknade plombering till körreläet…
Vid Gamla stan fastnade under kvällen fyra norrgående tåg på gröna banan med dörrarna i plattformskanten, varför man beslutade att tills vidare köra förbi stationen och hänvisa till röda linjen. ”De får åka med våra fina tåg istället”, sa TL B, och kanske anar man en liten sarkasm nånstans djupt därinne.
I tunneln mellan Hornstull och Liljeholmen klarade sig på eftermiddagen en ung pundare med blotta förskräckelsen undan från att bli påkörd av flera tåg. Trafiken stoppades och radiobil beordrades (med medgivande) till platsen och alla förberedde sig på en långvarig historia, men redan efter nån minut anropade M och rapporterade att hon hade dragit upp grabben i sin hytt och nu rullade söderut, men att hon ville ha väktarassistans vid Liljeholmen. Vem behöver trafikbefäl, polispatruller och ordningsvakter när man har M?
För andra kvällen i rad hade fyra festglada herrar dukat upp med förfriskningar (= öl) och slagit sig ner i det annars i princip alltid öde vindskyddet i Axelsbergs södra ände. Mysigt ställe de valt, kan man tycka, men vad vet vi, de kanske bedriver nån typ av svartklubb där det är minst troligt att tillståndsmyndigheter, krogkommissioner och poliser hälsar på.
Vi tror att det var ganska kallt på onsdagen, men säker kan man inte vara, för sen de digitala termometrarna vid i tur och ordning Gärdet, Örnsberg och nu Slussen slocknat återstår inga alls längs röda linjen. Man får liksom gissa själv numera.
tisdag 27 november 2007
Skynda långsamt.
De tillfälliga hastighetsbegränsningarna verkar frodas i vintermörkret eftersom de växer upp som svampar. På måndagseftermiddagen hade de vid det här laget välkända i Fruängen och Sätra fått sällskap av nya vid Ropsten, Masmo och Fittja – vissa korrekt skyltade, andra inte. Att hålla ordning på alla olika hastighetsbegränsningar börjar bli rena heltidsjobbet, så kanske vore det bättre att en gång för alla smälla upp skyltar om 20 km/tim vid utfart från samtliga ändstationer, så är hastigheten åtminstone enhetlig längs banan.
Det märks att det lackar mot jul när trafikledningen börjar efterlysa kvarglömda julklappskassar på tågen.
Den som har hand om ITV-skärmarna (de monitorer där förarna ska kunna övervaka dörrstängningen vid svängda och folkrika plattformar, för oinvigda) verkar senaste veckorna ha fått i sig lite för mycket kaffe eller nåt, för plötsligt dyker mängder av nya teveapparater upp i superbreda, superinglasade arrangemang så till den milda grad att det här och var råder rena trängseln i taket (Liljeholmen norrut…). Bra initiativ, men hade det inte varit smart att satsa på nåt modernare när man ändå håller på? Plasmaskärmar? Bredbild? Kanske digitalt? Och när kommer dörrstängningen i HD?
Hatbloggen noterar att droppskydd har monterats ovanför förarhyttsdörrarna på C20-vagn 2095 – men varför bara där? Det blir ännu försmädligare att stå i nederbörden och stänga dörrarna med iskalla droppar rinnande längs ryggen när man vet att mellanvagnen är utrustad med droppskydd.
Under eftermiddagen och kvällen målade några kreativa små liv ner flera tåg, bland annat ett som Hatbloggen körde. När vi passerade Slussen stod en dumflinande, finnig slyngel och fotograferade tåget för att kunna visa upp sitt verk för sina finniga slyngelkompisar, men just ett blekt fotografi lär ju knappast göra målningen riktig rättvisa. Vi hade god lust att ta gossen i nackskinnet och gnugga det pubertetsfjuniga ansiktet mot den nermålade tågsidan, så hade han verkligen haft nåt att visa sin förstummade vänkrets, men vi lyckades nätt och jämnt motstå impulsen. Förmodligen lika bra.
Bland andra Metro berättar att röstaktrisen som i åtta år gjort stationsutrop och liknande (”Mind the gap”) i Londons tunnelbana, Emma Clarke, fått sparken sedan hon på sin hemsida hånat trafikanter. Tjurigt av arbetsgivaren, tycker Hatbloggen. Hoppas att SL inte får några idéer, om nu någon av deras anställda skulle råka uttrycka sig lite rått på nätet om trafikanterna i Stockholm…
Det märks att det lackar mot jul när trafikledningen börjar efterlysa kvarglömda julklappskassar på tågen.
Den som har hand om ITV-skärmarna (de monitorer där förarna ska kunna övervaka dörrstängningen vid svängda och folkrika plattformar, för oinvigda) verkar senaste veckorna ha fått i sig lite för mycket kaffe eller nåt, för plötsligt dyker mängder av nya teveapparater upp i superbreda, superinglasade arrangemang så till den milda grad att det här och var råder rena trängseln i taket (Liljeholmen norrut…). Bra initiativ, men hade det inte varit smart att satsa på nåt modernare när man ändå håller på? Plasmaskärmar? Bredbild? Kanske digitalt? Och när kommer dörrstängningen i HD?
Hatbloggen noterar att droppskydd har monterats ovanför förarhyttsdörrarna på C20-vagn 2095 – men varför bara där? Det blir ännu försmädligare att stå i nederbörden och stänga dörrarna med iskalla droppar rinnande längs ryggen när man vet att mellanvagnen är utrustad med droppskydd.
Under eftermiddagen och kvällen målade några kreativa små liv ner flera tåg, bland annat ett som Hatbloggen körde. När vi passerade Slussen stod en dumflinande, finnig slyngel och fotograferade tåget för att kunna visa upp sitt verk för sina finniga slyngelkompisar, men just ett blekt fotografi lär ju knappast göra målningen riktig rättvisa. Vi hade god lust att ta gossen i nackskinnet och gnugga det pubertetsfjuniga ansiktet mot den nermålade tågsidan, så hade han verkligen haft nåt att visa sin förstummade vänkrets, men vi lyckades nätt och jämnt motstå impulsen. Förmodligen lika bra.
Bland andra Metro berättar att röstaktrisen som i åtta år gjort stationsutrop och liknande (”Mind the gap”) i Londons tunnelbana, Emma Clarke, fått sparken sedan hon på sin hemsida hånat trafikanter. Tjurigt av arbetsgivaren, tycker Hatbloggen. Hoppas att SL inte får några idéer, om nu någon av deras anställda skulle råka uttrycka sig lite rått på nätet om trafikanterna i Stockholm…
torsdag 22 november 2007
Pyttipanna.
Mastodontstoppet på linje 13 var såklart gårdagens stora grej, men det finns lite rester att ta vara på i nån sorts bloggpyttipanna. För även sen man fått ordning på trafiken fortsatte trafiken att vara i oordning – precis som vanligt. Inga fler jättehändelser inträffade så länge Hatbloggen var på jobbet, men det var hela tiden så lagom mycket kaos att radion gick varm och tåg fick köa och vändas i förtid över hela stan.
I tunneln på väg ut från Ropsten blev ett tåg stående en stund med ett krånglande dörrpar eller nåt i den stilen, vid Danderyds sjukhus tog inte T:s bromsar som de skulle med utrymning och försiktighetskörning genom stan som följd, och vid Östermalmstorg vände man ett tåg på plattform 2 istället för på bryggan, vilket resulterade i viss köbildning. Det är bara precis så mycket att man aldrig någonsin kan slappna av.
Om det blir bråk vid Fittja eller om man har en stökig fylla vid Norsborg får man alltid besked om att vakter kommer inom nån halvtimme eller att de möter upp vid Bredäng (”Nej, förresten, de kommer först vid Liljeholmen”, ”Eller nej, nya bud, de kommer vid Slussen”, ”Nu har man ändrat sig, stå kvar när du kommer till T-Centralen så kommer vakterna där”, ”Trygg-c ringer och säger de ska försöka hinna till Ropsten innan du avgår söderut”…), men på onsdagen anropade en förare och rapporterade att det låg en sönderslagen ölflaska på plattformen vid Karlaplan, och när Hatbloggen passerade en stund senare stod sex (6!) lingonfärgade ordningsvakter och bevakade flaskan. Det ger en intressant inblick i prioriteringssystemet på Trygghetscentralen.
I tunneln på väg ut från Ropsten blev ett tåg stående en stund med ett krånglande dörrpar eller nåt i den stilen, vid Danderyds sjukhus tog inte T:s bromsar som de skulle med utrymning och försiktighetskörning genom stan som följd, och vid Östermalmstorg vände man ett tåg på plattform 2 istället för på bryggan, vilket resulterade i viss köbildning. Det är bara precis så mycket att man aldrig någonsin kan slappna av.
Om det blir bråk vid Fittja eller om man har en stökig fylla vid Norsborg får man alltid besked om att vakter kommer inom nån halvtimme eller att de möter upp vid Bredäng (”Nej, förresten, de kommer först vid Liljeholmen”, ”Eller nej, nya bud, de kommer vid Slussen”, ”Nu har man ändrat sig, stå kvar när du kommer till T-Centralen så kommer vakterna där”, ”Trygg-c ringer och säger de ska försöka hinna till Ropsten innan du avgår söderut”…), men på onsdagen anropade en förare och rapporterade att det låg en sönderslagen ölflaska på plattformen vid Karlaplan, och när Hatbloggen passerade en stund senare stod sex (6!) lingonfärgade ordningsvakter och bevakade flaskan. Det ger en intressant inblick i prioriteringssystemet på Trygghetscentralen.
onsdag 21 november 2007
Slutet.
Samtidigt som SL håller på och fjantar runt med det misslyckade SL acess, går trafiken under.
Kanske är det dags för SL att omprioritera? Istället för att hålla på med kosmetika så borde de ta och sattsa några miljarder på att få trafiken att faktiskt fungera.
Det tog Hatbloggen över en timme att ta sig till jobbet sen en omformare gått sönder mellan Axelsberg och Mälarhöjden. Omformarna styr strömmen till signaler och växlar, och när den inte fungerar förlorar trafikledningen kontrollen över tågen, vilket är mindre bra.
All trafik mellan Sätra och Liljeholmen ersattes med buss under drygt två timmar. Hatbloggen tog ersättningsbussen från Sätra, kön av människor som väntade var ungefär en kilometer lång och det tog 40 minuter innan vi lyckades komma in i och åka med en buss.
Hur kommer det sig att det är såhär var eviga dag? Är det inte växelfel, så är det brand, vagnbrist eller kod röd som ställer till det. Och det är inte det att förarna eller trafikledningen inte gör sitt yttersta för att få saker att fungera, men vad spelar det för roll att du anstränger dig för att ligga i tid, när du ändå får tågkänning eftersom signalsystemet är utnyttjat till max, och du har en gammal konservburk framför dig som kör i slowmotion men som ändå inte får trycka på Å-knappen för det har inte gått tre timmar än och ingen vill ta risken att tåget ska självantända och explodera i tunneln!
Det är inte roligt längre. Lever vi i Sverige eller i ett U-land?
De scener som utspelade sig vid Sätra, desperata människor som gör allt för att hinna med överfulla ersättningsbussar, liknade det kaos och våldsdrabbade Brasilien. Och hur mycket Hatbloggen än må älska sitt Brasilien, så vill vi helst inte se att Sverige går samma väg.
Den enda tröst vi har är att vi, tillskillnad från trafikanterna, får betalt för att vara på plats. Den dag Hatbloggen slutar och börjar på en normal arbetsplats, den dagen skaffar vi både körkort och bil, för tunnelbanan, vet vi alldeles för väl, kan man inte lita på.
Kanske är det dags för SL att omprioritera? Istället för att hålla på med kosmetika så borde de ta och sattsa några miljarder på att få trafiken att faktiskt fungera.
Det tog Hatbloggen över en timme att ta sig till jobbet sen en omformare gått sönder mellan Axelsberg och Mälarhöjden. Omformarna styr strömmen till signaler och växlar, och när den inte fungerar förlorar trafikledningen kontrollen över tågen, vilket är mindre bra.
All trafik mellan Sätra och Liljeholmen ersattes med buss under drygt två timmar. Hatbloggen tog ersättningsbussen från Sätra, kön av människor som väntade var ungefär en kilometer lång och det tog 40 minuter innan vi lyckades komma in i och åka med en buss.
Hur kommer det sig att det är såhär var eviga dag? Är det inte växelfel, så är det brand, vagnbrist eller kod röd som ställer till det. Och det är inte det att förarna eller trafikledningen inte gör sitt yttersta för att få saker att fungera, men vad spelar det för roll att du anstränger dig för att ligga i tid, när du ändå får tågkänning eftersom signalsystemet är utnyttjat till max, och du har en gammal konservburk framför dig som kör i slowmotion men som ändå inte får trycka på Å-knappen för det har inte gått tre timmar än och ingen vill ta risken att tåget ska självantända och explodera i tunneln!
Det är inte roligt längre. Lever vi i Sverige eller i ett U-land?
De scener som utspelade sig vid Sätra, desperata människor som gör allt för att hinna med överfulla ersättningsbussar, liknade det kaos och våldsdrabbade Brasilien. Och hur mycket Hatbloggen än må älska sitt Brasilien, så vill vi helst inte se att Sverige går samma väg.
Den enda tröst vi har är att vi, tillskillnad från trafikanterna, får betalt för att vara på plats. Den dag Hatbloggen slutar och börjar på en normal arbetsplats, den dagen skaffar vi både körkort och bil, för tunnelbanan, vet vi alldeles för väl, kan man inte lita på.
tisdag 20 november 2007
Tunnelcentralen.
Att det råder personalbrist på röda linjen är ingeting nytt, det är snarare ett normaltillstånd. Senast vi hade överskott var någon gång under 2004 då de såkallade connexvärdarna försvann och folk omplacerades till höger och vänster. Men sen dess har det varit brist. Det saknas så många förare att vår arbetsgivare söker dispens för att låta vissa få jobba mer övertid än de 200 avtalade timmarna. Elever som uttrycker en önskan om att få en till praktikdag(då deras enda praktikdag betod av koppling efter att alla tåg eleven skulle ha kört, drogs in pga vagnfel) får blankt nej med hänvisning till akut brist.
Därför blev Hatbloggen lite fundersam då den nåddes av nyheten att en kollega som gått och sagt upp sig pga nytt arbete, men som ville stanna kvar och jobba någon gång då och då (det är ju så kul att köra tunnelbana, den kompetensen vill man gärna inte förlora!) fick svaret: "Nej vi utbildar så många förare nu så det kommer inte att behövas...:"
Veolias vägar äro virriga men vi slutar aldrig att förvånas över den konsekventa inkonsekvens som råder.
Hatbloggens källor från blåa linjen meddelade att de hört att vi på röda linjen har problem med våra C20 vagnar. Problem, är som ni alla vet, ett understatement.
Rusningen fortlöpte tillsynes problemfritt fram tills det var dags för sista rycket att verkligen ställa till det vid 19 tiden, då stackars P på turen 56 blev stående i tunneln infart Östermalmstorg norrut, med kontra signal.(röd lampa som b.la indikerar öppna dörrar).
Det är verkligen en förares mardröm, att behöva hoppa ned från den gamla konservburken och sen gå i tunneln till den aktuella vagnen, kämpa sig upp och försöka åtgärda problem och sen göra om hela proceduren och ta sig tillbaka när allt är fixat. Hatbloggen blev stående vid T-centralen men P var snabb och det tog max 5 minuter. Men säg den lycka som varar, T-centralen söderut var det dags igen då någon trafikant drog i nödbromsen efter att 56:an lämnat stationen då hennes väninna inte hunnit med. P var alldeles svart i ansiktet sen när vi mötte honom i mässen. Vi borde verkligen få något slags lönetillägg för att traska i tunnlar och klättra på tåg.
Hatbloggen funderar på att byta namn till tunnelcentralen, lite som TT, fast för tunnelbanan. Vart vi än går så kommer det någon springandes efter oss med nyheter. Idag var det trafikbefälet som ville ge oss smaskiga detaljer kring ett stopp vid Bergshamra, men hans och montörens utryckning blev inte så lång, ett varv runt parkeringen i Liljeholmen räckte, så var tåget på rull igen!
Därför blev Hatbloggen lite fundersam då den nåddes av nyheten att en kollega som gått och sagt upp sig pga nytt arbete, men som ville stanna kvar och jobba någon gång då och då (det är ju så kul att köra tunnelbana, den kompetensen vill man gärna inte förlora!) fick svaret: "Nej vi utbildar så många förare nu så det kommer inte att behövas...:"
Veolias vägar äro virriga men vi slutar aldrig att förvånas över den konsekventa inkonsekvens som råder.
Hatbloggens källor från blåa linjen meddelade att de hört att vi på röda linjen har problem med våra C20 vagnar. Problem, är som ni alla vet, ett understatement.
Rusningen fortlöpte tillsynes problemfritt fram tills det var dags för sista rycket att verkligen ställa till det vid 19 tiden, då stackars P på turen 56 blev stående i tunneln infart Östermalmstorg norrut, med kontra signal.(röd lampa som b.la indikerar öppna dörrar).
Det är verkligen en förares mardröm, att behöva hoppa ned från den gamla konservburken och sen gå i tunneln till den aktuella vagnen, kämpa sig upp och försöka åtgärda problem och sen göra om hela proceduren och ta sig tillbaka när allt är fixat. Hatbloggen blev stående vid T-centralen men P var snabb och det tog max 5 minuter. Men säg den lycka som varar, T-centralen söderut var det dags igen då någon trafikant drog i nödbromsen efter att 56:an lämnat stationen då hennes väninna inte hunnit med. P var alldeles svart i ansiktet sen när vi mötte honom i mässen. Vi borde verkligen få något slags lönetillägg för att traska i tunnlar och klättra på tåg.
Hatbloggen funderar på att byta namn till tunnelcentralen, lite som TT, fast för tunnelbanan. Vart vi än går så kommer det någon springandes efter oss med nyheter. Idag var det trafikbefälet som ville ge oss smaskiga detaljer kring ett stopp vid Bergshamra, men hans och montörens utryckning blev inte så lång, ett varv runt parkeringen i Liljeholmen räckte, så var tåget på rull igen!
måndag 19 november 2007
Värsta linjen?
Okej, så Zinkensdammsbryggan är, enligt vår enkät, röda linjens obehagligaste vändbrygga. Med tanke på de vansinnigt obehagliga spökfel den är behäftad med är resultatet inte alls överraskande. Många av oss har kunnat intala sig att det man uppfattar som ljudet av steg strax bakom en bara är en hörvilla, nån sorts akustisk effekt i luftrummet mellan brygga och berg, men efter att bland kommentarerna till enkäten ha läst berättelsen om det skäggiga huvud som plötsligt stack upp från under bryggan kommer åtminstone Hatbloggen att hädanefter gå inuti vagnarna vid byte av körände. Måtte vi aldrig tvingas dit med gamla vagnar!
Axelsberg börjar verkligen märka ut sig. Inte nog med att den är röda linjens näst äckligaste station – där ligger också röda linjens näst obehagligaste vändbrygga. Av motiveringarna att döma beror det främst på att man i princip är ute och svajar på söderspåret när man byter körände där, men möjligen kan också nån typ av tunnelbanemonster härja i trakterna, vilket låter klart obehagligt. På tredje plats återfinns Östermalmstorgsbryggan, där man är instängd som i en säck. Den nerkissade Wallinbryggan vid Liljeholmen är fjärde äckligast, och på delad femteplats hittar vi Tekniska högskolan (utan motivering) och (den inofficiellt och bara medelst motivering bland kommentarerna framröstade) Gärdetbryggan.
Nästa enkät är mindre komplicerad, åtminstone vad gäller antalet svarsalternativ: Vilken är den värsta linjen på Tub2 – linje 13 eller linje 14? Motivera gärna i kommentarer till detta inlägg.
Axelsberg börjar verkligen märka ut sig. Inte nog med att den är röda linjens näst äckligaste station – där ligger också röda linjens näst obehagligaste vändbrygga. Av motiveringarna att döma beror det främst på att man i princip är ute och svajar på söderspåret när man byter körände där, men möjligen kan också nån typ av tunnelbanemonster härja i trakterna, vilket låter klart obehagligt. På tredje plats återfinns Östermalmstorgsbryggan, där man är instängd som i en säck. Den nerkissade Wallinbryggan vid Liljeholmen är fjärde äckligast, och på delad femteplats hittar vi Tekniska högskolan (utan motivering) och (den inofficiellt och bara medelst motivering bland kommentarerna framröstade) Gärdetbryggan.
Nästa enkät är mindre komplicerad, åtminstone vad gäller antalet svarsalternativ: Vilken är den värsta linjen på Tub2 – linje 13 eller linje 14? Motivera gärna i kommentarer till detta inlägg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
