14:220.

Visst hände det saker på onsdagen – tio minuters stopp här, sju minuter där, nåt vagnfel, nån ordningsstörning. Men på hela taget bara småprylar – och ändå! I princip alla tåg är sena, hela tiden, överallt. Femton, arton, tjugo minuter. Den enda vändbrygga som inte kom till användning för att reglera trafiken idag var väl Gärdet. Vi fattar inte vad som händer, varför är det totalkaos hela tiden? Regnet och snön? De tillfälliga hastighetsbegränsningarna?

Mesta totalkaoset stod hursomhelst turen 20 för. På väg mot Mörby dog tåget plötsligt vid Bergshamra. Det bara upphörde att fungera. Gick sönder. Stackars S försökte få igång det igen genom att trycka på å-knappen, ladda upp tåget på nytt, bryta körreläet, rucka på stolen samt slå med back-och-framomkopplaren, men till ingen nytta. Inget annat att göra än att utrymma skrället, byta körände och tuffa motspår tillbaka till Universitetet (röda linjens näst längsta tunnelsträcka) i 15 km/tim för vidare transport hem till depån.

Nu bestämde man sig för att göra ett annat tåg till ny tur 20, så K fick köra upp på Wallinbryggan vid Liljeholmen med sin gamla tur 52 för att vända och köra mot Mörby. Bara ett litet krux. Tåget gick inte att köra norrut. Klarsignalen lyste svart med sin frånvaro, den var och förblev borta. Slutligen tröttnade trafikledare B (”Det är fina tåg vi har!”) och skickade byteståget in i hallen. Kanske fick man slutligen ut en 20, men det sista vi hörde var att det tåg G skulle iordningställa i Nyboda för att fylla luckan saknade plombering till körreläet…

Vid Gamla stan fastnade under kvällen fyra norrgående tåg på gröna banan med dörrarna i plattformskanten, varför man beslutade att tills vidare köra förbi stationen och hänvisa till röda linjen. ”De får åka med våra fina tåg istället”, sa TL B, och kanske anar man en liten sarkasm nånstans djupt därinne.

I tunneln mellan Hornstull och Liljeholmen klarade sig på eftermiddagen en ung pundare med blotta förskräckelsen undan från att bli påkörd av flera tåg. Trafiken stoppades och radiobil beordrades (med medgivande) till platsen och alla förberedde sig på en långvarig historia, men redan efter nån minut anropade M och rapporterade att hon hade dragit upp grabben i sin hytt och nu rullade söderut, men att hon ville ha väktarassistans vid Liljeholmen. Vem behöver trafikbefäl, polispatruller och ordningsvakter när man har M?

För andra kvällen i rad hade fyra festglada herrar dukat upp med förfriskningar (= öl) och slagit sig ner i det annars i princip alltid öde vindskyddet i Axelsbergs södra ände. Mysigt ställe de valt, kan man tycka, men vad vet vi, de kanske bedriver nån typ av svartklubb där det är minst troligt att tillståndsmyndigheter, krogkommissioner och poliser hälsar på.

Vi tror att det var ganska kallt på onsdagen, men säker kan man inte vara, för sen de digitala termometrarna vid i tur och ordning Gärdet, Örnsberg och nu Slussen slocknat återstår inga alls längs röda linjen. Man får liksom gissa själv numera.