Undergång i underjorden.

Som vi konstaterade redan igår gör hösttidtabellen i skön förening med närmast tropisk luftfuktighet tillvaron mer spännande (läs olidlig) än den varit på länge; både människor och teknik tycks en gång för alla ha mist förståndet. Med hösttrafiken måste man klämma fram en hisklig massa extraturer, men efter sommarvilan är de gamla tågen så fullkomligt slut att de allra flesta måste köras in i depån efter i genomsnitt sju minuters trafik. Idag var vändbryggorna så fulla med obrukbara tåg att man precis i början av eftermiddagsrusningen fick vända ett vid station Gamla stan med flera minuters stopp i samtliga körriktningar som följd. Hemskt kreativt.

Och just när vi trodde att trafikanterna inte kunde bli konstigare förstummar de oss med nya fantastiska märkligheter. Vid en station stod en tant hela eftermiddagen och frågade varje förbipasserande förare om man hittat hennes borttappade väska på tåget, trots att samtliga försökte få henne att fatta att väskan var och förblev borta och att hon gjorde bäst i att uppsöka hittegodsavdelningen (eller ännu hellre en demensklinik). Vid en annan station lyckades en galen man forcera spärrarna bärande på en kajak. Om man inte kan hindra en karl att ta sig in i tunnelbanesystemet med båt kanske vi ska lägga ner det här med spärrar helt och hållet. Det är liksom ingen idé att låtsas längre.

Apropå spärrar har SL börjat skicka ut provversionen av det nya, smarta busskortet till sina 20 000 medarbetare. (Hatbloggen tycker det är rätt deprimerande att antalet kolleger motsvarar en genomsnittlig svensk kommun och att vi kan namnet på knappt två dussin av dem.) Som vi lärde oss av SL Access Magasin (det blir Stora Journalistpriset för det avslöjandet!) är röd den populäraste kortfärgen. Vi fick ett blått. Med det nya kortet kommer SL att kunna hålla minutiös koll på vem som reser vart och när det sker, men målet är naturligtvis att alla anställda ska ha små blåa chips inopererade i hjärnan så att de kan fjärrstyras direkt från trafikledningen både hemma och på jobbet.

Hatbloggen körde ett tåg idag som fick L-signal (typ bromsade in kraftigt och automatiskt, för oinvigda) ungefär tio meter före plattformsänden vid så gott som alla innerstadsstationer, så att tåget först tvärbromsade och sen kröp fram den sista lilla biten. De (förmodligen välförtjänt) hårt prövade trafikanterna slängdes fram och tillbaka i vagnarna och måste ha misstänkt att föraren var berusad. Hatbloggen själv önskar att föraren verkligen hade varit berusad, men så kul var det ju dessvärre inte.