Trafikanter säger märkliga saker.

Att lägga handen på spaken och föra den hela vägen fram och känna hur det rycker till – ja, det kändes nästan obscent, liksom kittlande förbjudet, att dra på ordentligt och köra för full fart i backen upp från Telefonplan när vi kom ut i det fria på onsdagseftermiddagen. Vi hade nästan glömt bort hur det var att köra utomhus med kod grön, men idag var det den som gällde några timmar. Fast det gick såklart över när det började regna sent på eftermiddagen. Hatbloggens egen inställning är att trafikledningen gott kan titta ut själv genom fönstret och konstatera väderskiftningarna, men alla våra kollegor håller inte med, och alltid finns nån hjälpsam förare som anropar och rapporterar minsta molnansamling (vilket kan tyckas lite konstigt – man får ju faktiskt köra försiktigt när som helst, det finns liksom inget som säger att man måste dra på tre kontakter och fullbromsa bara för att kod grön gäller). Vi tyckte oss höra på tonfallet att det var en motvillig trafikledare som utlyste kod gul, men regelverket är nu en gång sådant som regelverket nu en gång är. Knappast mycket att göra åt.

När Hatbloggen bytte körände i Ropsten ikväll kom en uppmärksam medborgare fram och frågade om vi körde tåget. När vi svarade ja lyste han upp och utropade ”Jag visste det!”, och så plirade han lite och tillade ”AIK-klacken!” Vi såg lite frågande ut och gjorde förmodligen nåt läte, för han tillade förklarande ”Ja, AIK-klacken.” Vi hade gärna utvecklat samtalet, men var tvungna att åka…

På turen 16 slog nån sönder en flaska med glassplitter och vinkladd på golvet som följd. Jourstädarna kallades ut för att ta rätt på eländet, men under tre och en halv timme missade de tåget varje gång det passerade T-Centralen, och vid ett tillfälle försökte de kompensera dröjsmålet genom att sopa ur ett helt annat tåg. Slutligen hittade de rätt, men vi är hemskt glada att J inte råkade köra mot rött eller nåt. Hade hon alkoholtestats efter att ha suttit och andats in vinångorna halva kvällen hade hon väl antagligen utan dröjsmål omplacerats till spärrtjänst.

När vi passerade Sätra på väg till Liljeholmen sista gången ikväll rullade ett tåg in på söderspåret och ut ur det rusade en man i full karriär i riktning mot vårt tåg. Det hade väl varit gott och väl – om det bara inte funnits ett spår i mitten, som han uppenbarligen tänkte försöka hoppa över. Det gick inte så bra. Istället dråsade han handlöst ner mellan plattformarna med ett ordentligt brak, men när vi gick ut ur hytten för att se hur det gått med honom reste han sig mödosamt upp och linkade iväg, bort från stationen på spårområdet. ”Hallå!”, ropade vi efter honom, men då viftade han bara avvärjande med ena handen och svarade ”Det gick bra, ingen fara”, och så fortsatte han bort, in i oktobermörkret. Vi anropade såklart TLC för att varna nästa tåg, men just som vi smög iväg från stationen kom han haltande tillbaka och klättrade upp på plattformen. Han måste slagit huvudet rejält, för det där var ju konstigt beteende till och med för att komma från en trafikant.