Sakernas tillstånd.

Det är märkligt hur en viss typ av fel plötsligt under en tid kan dominera banan och trafikbilden så totalt. För några veckor sen var det så mycket röklukt och brandlarm och brasor på röda linjen att man hela tiden gick omkring och trodde att man skulle sluta sina dagar som en förkolnad Veoliamumie i ett rasande inferno i en djup tunnel nånstans (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10), och dessförinnan, i början av hösttrafiken, ställde de gamla vagnarna till ett fantastiskt elände genom att dra sig fram längs banan i segaste tuggummifart och bli uppskickade i hallen på löpande band (11, 12, 13, 14, 15). Just nu är det, som vi konstaterat, C20-vagnarna det är fel på för hela slanten. Vad blir det nästa vecka? Fastnar samtliga hissar med panikslagna pensionärer mellan plattformarna och biljetthallarna? Blir det åtta rälsbrott på en vecka? Kanske nåt dussin urspårningar i Nyboda? Vi vet inte vilken som är nästa trend, men vi väntar med spänning.

C20, ja. Torsdagen verkade på det stora hela taget bli en relativt lugn dag – tills turen 16, i sista rycket av eftermiddagsrusningen, packade ihop fullständigt och blev stående vid Gamla stan med oavhjälpliga datafel i närmare en halvtimme. Milslånga tågköer bildades längs banan och trafikledningen vände tåg på alla möjliga (och flera omöjliga) ställen i och utanför stan medan extraturer skickades in i depåerna alldeles för tidigt. Avlösningar sprack, raster uteblev, frånkopplingarna ställdes in – och mitt i röran satt Hatbloggen och led och drabbades! Vårt tåg var närmare tre minuter sent en lång stund, men radion var så upptagen att vi omöjligt kunde komma fram och be att få vända tidigare. Tillvaron är så djupt orättvis.

Sent på onsdagskvällen körde Hatbloggen ett tåg där en trött fyllerist lagt sig på golvet för att ta en (troligen både välförtjänt och välbehövlig) tupplur, vilket vi rätt snabbt uppmärksammades på av rådiga trafikanter. Som man kunde vänta sig fanns ingen hjälp att tillgå förrän på andra sidan stan, vid Liljeholmen, men vid snart sagt varje innerstadsstation kom upprörda fyrtiotalisttanter fram och berättade om ”sjukdomsfallet”. Gott så, de kunde inte gärna veta att i princip samtliga avstigande före dem redan gjort samma sak. Och visst, det är fint att folk orkar bry sig, men vi är verkligen ganska trötta på all högdragen indignation från de plötsligt så bekymrade samhällsmedborgarna – typ alla blev nämligen på ett väldigt klichéartat vis svårt chockerade över att vi inte omedelbart parkerade tåget och på egna armar bar karln till närmaste sjukhus. Det hade varit ganska underhållande att få se deras reaktioner på att den hjälp som kom vid Liljeholmen inte bestod av ett läkarteam utan av ett par stadiga ordningsvakter som släpade ut den djupt sovande mannen i liggande tillstånd, men då hade kulturtanterna förstås redan stigit av och återvänt till sina ombonade innerstadslägenheter för att skriva arga insändare om sakernas tillstånd till Dagens Nyheter.